På Club Saltsjön häckade spionerna

13 oktober, 2012

Det var full rulle på ångaren Saltsjön på 60-talet. Hon låg förtöjd vid Strandvägen i Stockholm som nattklubb. Konstnärer, knarkhandlare, skådespelare, diversekändisar och diplomater. Alla vimlade ombord.

Enligt vissa källor drevs stället av revyartisten Gunnar Ahl. Enligt andra var det Janne Halldoffs bror Bosse. Rollerna i delar av verksamheten är dock oklara.

Mannen som skötte ångpannan hette Harry Forsberg. Han var före detta främlingslegionär.

När Harry hade kommit hem från legionen på 40-talet fick militären ögonen på honom. De ville ha honom till specialjobb av hemlig natur. Men för att testa om hans story var äkta skickade de ut en kalaspingla som var skrivare på staben i Vaxholm. Hon väntade på ett fik i Gamla stan där han brukade dricka kaffe.

Jodå, Harrys story stämde. Han fick uppdrag. Dessutom gjorde han kalaspinglan gravid. Men gamla legionärer byter inte blöjor, så sonen Donald växte upp med sin mamma:

– 1967 då jag gjorde min värnplikt som röjdykare bestämde jag mig för att söka reda på farsgubben som jag bara hört talas om. Jag hittade honom på en gammal ångbåt vid Dramaten. Club Saltsjön var en plats där folk som sökte lite skoj på nattkvisten kunde roa sig. Där fanns allt att tillgå…

Donald fick jobb i baren på helgerna. En kväll bad Harry honom att gå till en adress på Östermalm. Någon av figurerna han träffat ombord ville tala med honom. Donald gick dit, och ett par timmar senare var han enrollerad i den hemliga spionorganisationen IB.

Ett av hans första uppdrag blev att sitta på restaurang Tennstopet och kolla vilka journalister som blev bjudna på gratisöl av folk från sovjetiska ambassaden.

– Club Saltsjön var också en spioncentral. Det var klackarna i taket natten igenom. Men gästerna visste inte att det var ett vattenhål arrangerat av den svenska underättelsetjänstens avdelning för särskilda åtgärder. Om det kom rätt diplomater ringdes det in horor till de fyra avlyssnade hytterna bak i båten. Jag fick hela tiden instruktioner om att inte snacka, vad jag än såg. Jag tror att det var uppgjort så att polisen inte skulle bry sig om stället. Det som pågick där skötte militären.

Men alla på Club Saltsjön kände inte till spioneriet.

Sångaren Bernt Staaf bodde på båten ett tag, mot att han städade. Cornelis Vreeswijk, Monica Zetterlund, Tommy Berggren och andra stjärnor fanns bland gästerna. Tomas Bolme gick där regelbundet:

– Det var där Stefan Böhm och Roffe Skoglund sa åt mig att ”Du kan inte spela teater”, så jag sökte till scenskolan, fast jag levt på det sedan jag var 14. Jag minns att Tollie Zellman var där också. En fantastisk kvinna. Det var hon som sa ”Nä, något fnask har jag inte varit, men jag har varit generös…”. Hennes son kallades Fula Gubben. Club Saltsjön var ett väldigt bra raggställe…

På Club Saltsjön satt inte bara spioner och artister. Där häckade också en av de gamla Klarabohemerna. Donald Forsberg minns honom väl:

– Han kallades intellektuelle Johan, diktade och var känd för att ha bott i en sandlåda. Han hade varit kompis med Ferlin och sov ofta ombord. Han dog plötsligt nyårsnatten 1967. Men vi tyckte inte att festen skulle avbrytas, så vi lade honom på ett bord och ställde dit en öl, av respekt på något vis.

I går eftermiddag talade jag med Tom Smith som är maskinist på Saltsjön idag. Han sa att han hade hört om avlyssningen ombord, och att det satt folk i en lägenhet på Strandvägen och lyssnade. Men att öppna nattklubb igen tror han inte på.

– Det är för mycket regler numera. Det var enklare på 60-talet, och roligare.

Donald Forsberg torskade inte när IB avslöjades. Han jobbade där, och i liknande organisationer fram till 1994. Nu tar han det lugnt på Gotland.

Sens moral: i politik och nöjesliv är allting föränderligt, bara gamla ångbåtar består.

Robert Aschberg

Aftonbladet 2007-01-13

http://www.aftonbladet.se/nyheter/kolumnister/robertaschberg/article474695.ab

Annonser

SON AV MODER SVEA

13 oktober, 2012

Söndagen den 5 augusti 1945 lättar en ombyggd flygande fästning från Le Bourget i Paris med Sverige och Bromma flygplats som destination. Flygrutten över Nederländerna är ännu inte öppen för reguljär trafik, kursen sätts därför via engelska kanalen och Nordsjön.

Medan de kraftiga motorerna arbetar sig mot norr sluter en av passagerarna ögonen och tänker på den tid som ligger bakom honom. För sitt inre ser han kamrater slitas sönder av tyska granater i Tunisien, han ser dem stupa under landstigningarna på Sicilien och det italienska fastlandet. Monte Casinos bloddrypande ruiner drar förbi i ett panorama. Han ser medfångar duka under av hunger i italienska och tyska krigsfångeläger, andra som i desperation slänger sig mot de elektriska taggtrådsstängslen eller som blir nedskjutna för obetydliga förseelser. Han ser utmärglade olycksbröder som får skallarna krossade av gevärskolvar när de inte längre orkar gå vidare under de dödsmarscher som påbörjas i januari 1945. Fångläger som kommer för nära fronten evakueras i panik när de allierades trupper överraskande snabbt bryter igenom försvarsfästningar som Tredje riket trott vara ointagliga. Under sträng eskort drar lämmeltågen av krigsfångar längs de snöiga tyska vägarna och i den bitande kölden och i brist på mat stupar tusentals av dem.

Krig är en grym och obarmhärtig företeelse och det är kusliga bilder som susar förbi. En kvinnlig medresenär vidrör honom varsamt och undrar om han är flygsjuk. Han nickar och återkommer till nuet. De flyger in över Varberg, och när han tittar ner och ser den gröna floran under sig gråter han, men utan tårar. Glädjens och sorgens säkerhetsventiler har slutat fungera hos honom.

I en sliten legionärsuniform och med en tjugo-francssedel på fickan stiger den 30-årige Harry Forsberg av planet och står återigen på svensk mark efter 15 år i främmande länder. Men äventyrslusten har haft sitt pris, även om den också gett honom upplevelser andra bara får ta del av i filmernas eller böckernas värld. Som ung tonåring hade han sett hälsingekusten försvinna akterut på sin första resa och under sina sex år till sjöss upplevde han de flesta länder som idkar sjöfart. Som ung och oerfaren fick han många gånger svälja stoltheten under hårda ord på de irrfärder som gick i allt vidare cirklar, längre och längre från Norden. Han provade på beachkommerns (strandluffarens) hårda lott i de hamnar han bytte fartyg. Brasiliens urskogar lärde han känna tillsammans med en annan vinddriven svensk, Rio-Anders, och en amerikansk upptäcksresande som skulle utforska området mellan Pernambucko (Racif) och Rio. I Marsielle i november 1936 blev han robbad på sina få ägodelar, men han var inte sen att acceptera när en tysk sjöman han tidigare seglat med undrade om han inte ville skifta kostymering och iklä sig legionens uniform. Utan betänketid följde han med över bron som skilde Fort Saint Jean från kvarteren i den gamla stadsdelen och i legionen fostrades han till en vältränad krigare för att strida under trikolorens banér. Han kom att tillbringa tio år tillsammans med män vars bröst senare dignade av tapperhetsmedaljer, män som utförde alla de vidrigheter som faller på en soldats lott, för krigets lagar är av den art som tillåter legaliserat våld var man än befinner sig i världen.
 
Efter hårda år som sjöman, ströjobbare och legionär står Harry på Bromma flygplats. Eftersom han inte vill ha någon uppmärksamhet har han stoppat sin kepi i en påse, för att obemärkt kunna smita ut i det svenska samhället. Men de stora dagstidningarna har för vana att bevaka inkommande plan för eventuellt intressanta nyheter och människor från den krigshärjade kontinenten och hans uniform röjer honom. En livs levande främlingslegionär, tidningsmurvlarna inser genast hans nyhetsvärde och hugger tänderna i sitt intervjuoffer. Svenska Dagbladet, Stockholms-Tidningen, DN och de andra stora drakarna får gott om stoff till morgondagens upplagor. Men vid hemkomsten blir han snart varse om att även vissa myndighetspersoner visar stort intresse för hans person. Under valhänta försök att glömma det förflutna och finna fotfäste i ett civilt samhälle, kommer han i kontakt med kvinnor och män som innehar nyckelpositioner inom olika ämbetsverk. En del visar öppet sin motvilja gentemot honom, därför att han under kriget, i deras ögon, kämpat på fel sida.

Men detta är att gå händelserna alldeles i förväg, så vi börjar från början.

Ljusne i Hälsingland, där allt började

Den 16 april 1915 hemsöktes Vårdberget i Ljusne av årets värsta snöstorm. Samtidigt som snömassorna vräkte ned över de fyra trähusen som låg på en klipphylla vid foten av bergets norra sida, kom Harry till världen. Enligt hans mormor Brita föddes han med segerhuva, sådant kände hon till, för hon var en kunnig gumma med örter och litet ”hokus-pokus”.

Fortsättning följer – efter manus av Harry Forsberg, redigerat och skrivet i tredje person…


%d bloggare gillar detta: