Historien om en svensk spionjägare

13 november, 2012

Spionjägaren Tore Forsberg var respekterad av både vänner och fiender. När han torsdagen den 2 oktober 2008 fördes till sista vilan fylldes Oscarskyrkan i Stockholm av 200 personer. Många av dem gamla kamrater från olika delar av den svenska underrättelse- och säkerhetstjänsten. – Jag hade tänkt att gå men det kanske hade väckt ont blod, säger spionen Stig Bergling som en gång avslöjades av Forsbergs kontraspionage på Säpo.

Tore Forsberg arbetade vid Säkerhetspolisen i över 30 år. Under kalla krigets sista 15 år var han chef för den rotel som bedrev kontraspionage mot dåvarande Sovjetunionen vilket innebar att han med olika medel försökte avslöja de sovjetiska underrättelseofficerare som försökte värva svenskar till att spionera för Sovjet. Under sina år vid Säpo ska Tore Forsberg ha avslöjat ett trettiotal utländska värvare.

Tore Forsberg kom med tiden att kalla sitt eget yrke för ”den olagliga nödvändighet som alla stater sysslar med”. Exakt hur han utförde detta arbete är en väl förborgad hemlighet.

Forsberg anställdes vid Stockholmspolisen som aspirant 1956 och kom till Säkerhetspolisen 1967 via kriminalpolisen. Han slutade sitt arbete som chef för kontraspionaget 1994 men fortsatte inom Säpo till 1998 då han pensionerades som polisintendent. Åtta år senare kom han och den förre KGB-översten och spionen Boris Grigorjev med sin gemensamma bok ”Spioner emellan”, ett unikt samarbete mellan två forna fiender.

De båda hade träffats för första gången i Karlskrona i oktober 1981 i samband med grundstötningen av den sovjetiska ubåten U-137 i Blekinge skärgård, ett möte som skedde på helt olika premisser. Tore Forsberg reste till Karlskrona för att hålla ett öga på Boris Grigorjev. Boris Grigorjev reste dit, tillsammans med den sovjetiske militärattachén, för att hjälpa ubåtsbesättningen att förhandla med svenskarna, säger han själv. För att se till att ingen av dem hoppade av, säger andra. Både Forsberg och Grigorjev bodde på Hotell Aston där också de flesta journalisterna bodde – men utan att veta vilka grannar de hade lite längre upp i korridoren.

– När det var lunch kunde vi sitta och lyssna till journalisterna och hur de diskuterade det som hade hänt, berättar den förre kommendörkaptenen av första graden Emil Svensson som då arbetade med analys och också han bodde på samma hotell.

Varken Emil Svensson eller någon av journalisterna visste att Tore Forsberg hade som uppgift att vara Säkerhetspolisens överrock åt Boris Grigorjev. Boris Grigorjev själv visste inget:

– Jag anade inte att Tore Forsberg var där, säger han. Hans utseende var okänt för mig så vi kanske träffades i korridoren till hotellet utan att jag visste om det.

Längre fram i livet skulle de två bli vänner och 2005 träffades de två för första gången. När Tore Forsberg fyllde 75 år i somras dök Boris Grigorjev upp på festen.

– Det var sista gången jag träffade Tore, några veckor senare var han död. Tore var en utomordentligt ovanlig svensk med en karisma som skilde ut honom från andra. Han var en mycket begåvad kontraspion som hade stora framgångar för en liten kontraspionagetjänst som Säpos, säger Boris Grigorjev.

– När vi arbetade var vi statstjänare som uppfyllde vår plikt men när vi blev pensionärer upptäckte vi våra privata kvaliteter. Aldrig i mitt liv trodde jag att jag skulle beklaga att min värste fiende från 70-talet skulle dö. Men jag grät när jag fick beskedet. Jag saknar honom.

Vilket Tore Forsberg främsta kap blev är givetvis hemligt. Men mest uppmärksammat var utan tvekan avslöjandet av Östtysklands spionchef Markus Wolf under ett besök i Stockholm den 30 juni 1978.

– Avslöjandet av Markus Wolf var inte en mans förtjänst utan ett lagarbete inom Säpo, säger Sven Åke Hjälmroth som var Säpochef mellan åren 1976 till 1987 och då också Tore Forsbergs chef.

Wolf, som liksom andra spionchefer kallades ”Mannen utan ansikte”, hade aldrig tidigare blivit fotograferad av utländskt kontraspionage. I samband med en övervakning fick Säpos kontraspionage upp spåret och i närheten av Gullmarsplan lyckades man ta bilder av en person som verkade intressant.

Vem det var visste man inte säkert men misstankarna fanns att det var en mycket viktig person. I ett försök att nå klarhet skickade Tore Forsberg bilden till en kontakt på den tyska tidningen Der Spiegel. Kontakten visade den sedan för en avhoppad östtysk underrättelseofficer som häpet undrade ”hur har ni lyckats fotografera min chef Markus Wolf?” Och så var spionchefen röjd.

När båda gått i pension blev de vänner och träffades vid några tillfällen. När Wolf frågade hur Forsberg hade kunnat avslöja honom svarade Forsberg att han hade fått hjälp av svensk kvinna med täcknamnet ”Julia” som arbetade på ett svenskt exportföretag. ”Julia” arbetade som kontraspion åt Säpo och hade tillgång till kvalificerad information från Stasi.

Forsberg förklarade att det var denna agent som hade tipsat Säpo om att några höga östtyska Stasiofficerare skulle komma till Stockholm. På så sätt blev både Stasichefen, Markus Wolf och hans biträdande chef fotograferade när de promenerade i Stockholm.

– Man kan verkligen inte lita på någon, blev Markus Wolfs bittra kommentar när han fick höra detta.

Underrättelse- och säkerhetsverksamhet handlar om kontakter och förtroende. Att lära känna folk och möta dem öga mot öga för att till slut få dem att känna tillit. Och att inte väcka uppmärksamhet medan man gör detta. ”En perfekt spion ska vara som jag: alldaglig, vanlig, inte sticka ut”, sa Tore Forsberg senare i en intervju.

Några av sina sista tankar kring det yrke som han älskade och gjorde till en livsstil satte Tore Forsberg på pränt. Veckorna innan Tore Forsberg gick bort arbetade han in i det sista på ett manus med titeln ”Spioneri är ett nödvändigt ont”. Nästa år kommer manuset ut som bok.

En av dem som blev vän med Tore Forsberg är Donald Forsberg. Trots det gemensamma efternamnet är de två inte släkt men kom båda att ägna sig åt underrättelse- och säkerhetsverksamhet som yrke. Donald Forsberg utbildade sig till militär attackdykare på KA1 i mitten av 1960-talet där han upptäcktes av folk från underrättelsetjänsten.

– Den 18 oktober 1966 blev jag kallad till ett samtal på en adress på Östermalm, minns Donald Forsberg. Två timmar senare gick jag ut på gatan och då var jag IB-agent och visste inte vad jag hade gett mig in i.

IB, eller Informationsbyrån, var en underrättelseorganisation vid sidan av all demokratisk insyn. Dess verksamhet avslöjades i maj 1973 av journalisterna Peter Bratt och Jan Guillou som kunde visa att man bland annat ägnat sig åt att infiltrera vänstergrupper, ägnat sig åt avlyssning, åsiktsregistrering och spionerat utomlands. Något som dåvarande försvarsministern Sven Andersson förnekat på alla punkter.

Efter att ha specialutbildats och lärt sig utseendet på de KGB-agenter som fanns i Stockholm fick Donald Forsberg lära sig ryska innan han skickades ut på fältet. Det första året tillbringade han på de vattenhål där sovjetiska agentvärvare bedrev sin spaning mot journalister och mängder av andra människor.

Tennstopet var en av de krogar som KGB använde som fångstplatser och där kunde Donald Forsberg bevittna hur ryssarna tog sina första kontakter med svenska journalister genom att bjuda dem på öl, sprit och cigarretter.

– Vi visste vilka journalister som bar på den och den informationen, som hade kontakt med politiker och andra. Det var ju det som ryssarna var intresserade av, att snärja en journalist som hade relation till en politiker. Vi kartlade ryssarna i minutiös detalj.

Men IB, som föddes som ett spionprojekt åt det socialdemokratiska partiet, ägnade sig också åt att kartlägga svenskar, något som blev den hemliga organisationens fall.

Tore Forsberg var inte långsint. Forna fiender blev vänner och under en studentafton i Lund i oktober 2003 svarade han på frågor med spionen och den före detta översten i GRU Stig Bergling intill sig. En spion som han själv hade varit med om att avslöja. Bergling hade orsakat stor skada för Sverige sedan han avslöjat i princip hela försvaret mot öster. Han varnade ryssarna för vilka frågor som Säpo intresserade sig för.

Efter föredraget räckte Stig Bergling fram handen till Forsberg där de stod på scenen, men Forsberg tog inte emot den.

– Men det gjorde han senare på kvällen, säger Stig Bergling som minns Tore Forsberg som en person som inte drog sig för att prata med ”graderna under” och alltid var kamratlig och social.

– Det var ju första gången i världshistorien som en infångad spion talade tillsammans med den som hade fångat honom.

Hur det ligger till med detta har vi bara Stig Berglings ord på. Klart är att Tore Forsberg var mycket kluven både inför och efter mötet i Lund. I en intervju sa han att Berglings brott kändes extra svårt eftersom det ”rörde sig om en före detta kollega”, alltså en före detta polis. Samtidigt tillade han: ”men han har ju ändå fått sitt straff”.

Samtidigt menar Lena Breitner, en journalist som var med på Studentafonen, att Tore Forsbergs skäl till att ta med Stig Bergling var att använda honom som ett avskräckande exempel.

– Han ville varna de unga och visa hur illa det kunde gå om man började spionera för en främmande makt, säger hon.

För Tore stod det klart att det spionage som från början gällt militära hemligheter nu allt mer kommit att handla om industrispionage, säger Lena Breitner. Den förändringen gjorde i sin tur att just de unga och välutbildade riskerade att bli föremål för värvningsförsök.

Stig Bergling och Tore Forsberg hade en gemensam historia. De började båda på Östermalms polisstation 1958 och patrullerade en tid tillsammans innan deras vägar skildes. Bergling kom till radiopolisen och sedan utlänningsroteln medan Forsberg gick vidare till kriminalpolisen.

– Sedan kom jag till Säpo i januari 1969 och då var han redan där. Så vi träffades sporadiskt då och då.

Stig Bergling befordrades till expeditionschef på Säpo, där alla rapporter kom under hans ögon. Tore Forsberg hade då ingen aning om att hans gamla kollega hade förvandlats till en av Sveriges största spioner.

– Men han sa till mig efteråt att även om man hade gjort en tabbe här i livet så skulle man få en andra chans, säger Stig Bergling som i dag heter något annat.

En annan som var med under studentaftonen i Lund 2003 var Donald Forsbergs IB-kollega Gunnar Ekberg som hade rekryterats av IB som 19-åring, samtidigt som Donald Forsberg.

– Jag slogs av Tore Forsbergs värme. Där satt han med landsförrädaren och samtalade med honom. Han ville ha fram en riktig bild av verkligheten och var mycket intresserad av nutidshistoria. Han tyckte att det var viktigt att folk skulle förstå den här verksamheten som pågick bakom kulisserna, det här med spionage och sådant.

Ett av Ekbergs uppdrag under sin tid som spion var att infiltrera den palestinska terrororganisationen PFLP i Beirut samtidigt som Donald Forsberg hösten 1973 skickades till Alghero på Sardinien för att ta sig in i Röda Brigaderna som hade ett utbildningsläger där. Under en månads tid arbetade Forsberg med att nästla sig in hos dem för att kartlägga de personer som hade kopplingar till Skandinavien.

– Och det lyckades jag med, säger Donald Forsberg. Och det fanns även svenskar som utbildades för att bli terrorister. När de var färdiga skulle de åka tillbaka hem och vänta på order om vad de skulle spränga.

Gunnar Ekberg och Donald Forsberg träffades aldrig under sin aktiva tid som spioner. De kände över huvud taget inte till varandras existens.

– När man levde i den här världen visste man bara om sin lilla bit och tyckte att man var ganska obetydlig eftersom man inte hade hela bilden, säger Donald Forsberg. Det var en dödssynd om två agenter kände varandra. Man kunde operera sida vid sida utan att någon visste vem den andre var. Vi var bara små tårtbitar i ett stort spel.

Donald Forsberg konstaterar att han och de andra var manipulerade till att känna att Sverige var så illa ute att det bara var en tidsfråga innan en invasion skulle inträffa.

– Det var inte en fråga om ifall det skulle hända utan när det skulle göra det, säger Donald Forsberg. Det motiverade oss. Vi ifrågasatte inte. Vi blev svenska kamikazepiloter men ska man ha effektiva agenter måste man till viss del hjärntvätta dem. Ta bort dem från de normala instinkterna till självbevarelsedrift. Man var ju en fanatiker som slogs mot andra fanatiker. Det måste man nog vara.

Att spioner kunde vara udda var inget nytt men för Tore Forsberg var ”normalt” ett vitt begrepp. Från sin patrulltjänst och arbetet inom kriminalpolisen visste han att människor kunde ha många olika skäl att bete sig konstigt utan att det för den skull rörde sig om en konspiration. Denna syn på människor räddade många UD-tjänstemän med udda intressen från misstanken att de var spioner, menar hans tidigare arbetskamrater. För andra kom avslöjandet som en chock.

– Jag levde det här livet ända fram till den 3 maj 1973 då det här med IB-affären kom på förstasidorna, säger Donald Forsberg. Sedan blev man ju satt i karantän. Gunnar fick ju lägga av. Honom tog de utomlands i ett och ett halvt år för att araberna inte skulle ta livet av honom. Jag var inte bränd utan kunde fortsätta efter att ha varit satt i karantän under ett år.

Donald Forsberg skulle bli kvar inom den svenska underrättelsetjänsten fram till och med 1990.

Kontraspionagets uppgift är alltså att med egna spioner och underrättelser försöka fånga andra makters spioner. Under kalla krigets dagar handlade det oftast om spioner från någon öststat, främst Sovjet. Tore Forsberg hade intresserat sig för Sovjetunionen, och det som han senare kom att beskriva som den ”kommunistiska galenskapen”, redan som tonåring under uppväxten i Örnsköldsvik.

Yrkesvalet kan knappast ha varit särskilt långsökt även om han drömde om att bli folkskollärare. Den drömmen grusades dock eftersom Tore Forsberg aldrig lyckades lära sig spela tramporgel.

Tore Forsberg var också mycket operaintresserad och såg tydliga paralleller med det som utspelade sig på scenen och den verklighet som hans egna kontraspioner skulle komma att verka i. Kärlek, hat, död, glädje och sorg fanns ständigt närvarande i såväl opera som den verklighet som kontraspionerna skulle ställas inför.

– Han var lika unik som människa, oerhört kompetent för att driva det yrket. Han hade alla de sinnena. Han var en pedagog av enorma mått och visade en medmänsklighet mot både vänner och fiender, säger Donald Forsberg.

En annan nära vän och medarbetare poängterar att ”Tore kunde uppmärksamma våra insatser, han visste vad en bragd var”.

Också Sune Sandström, som var Säpochef 1987 till 1989, och god vän imponerades av Tore Forsberg:

– Han var primus spionjägare, säger han och tillägger, dessutom en mycket trevlig och seriös person.

Samtidigt som vännerna beskriver honom som kreativ och entusiasmerande så kunde Tore Forsberg också uppfattas som lite besvärlig:

– Tore var orädd och hade visioner och det var inte alltid okontroversiellt i en organisation som har sina strukturer, säger Peter Waldenström, polisöverintendent och den som efterträdde Tore Forsberg som chef för kontraspionaget 1994. Han var mån om de nyrekryterade och ville också ge sina medarbetare det historiska perspektivet så att de kunde sätta in saker i sitt sammanhang.

Flera som kände honom trycker också på hans skicklighet att hitta KGB:s folk i Sverige. Spioner som hade diplomatisk immunitet och därför inte kunde dömas i en svensk domstol.

– Polisen ska lagföra medan en underrättelsetjänst ska ta reda på saker, säger Gunnar Ekberg. Tore Forsberg tog reda på vad de gjorde, grep dem och sedan utvisades cheferna.

Utvisningarna var ett kapitel för sig. Tore Forsberg gjorde en sak av att se till att de avslöjade spionerna i görligaste mån utvisades på Tjeka-dagen den 20 december. Tjekan var föregångare till det som senare skulle bli KGB och som i dag har delats upp i säkerhetstjänsten FSB och underrättelsetjänsten SVR och grundades den 20 december 1917.

För Säkerhetspolisen blev den 20 december en dag att fira. När någon hade utvisats höll man en fest där drycken delvis bestod av den mutsprit som de ryska spionerna hade gett till sina agenter, agenter som fåtts att arbete under Säpos kontroll.

– Dessutom sjöng de Sovjetunionens hymn med svensk text, säger Boris Grigorjev och sjunger ett stycke i telefonen. Jag bad Tore om den svenska texten men han glömde alltid att ge mig den.

Samtidigt som han kan skratta åt detta i dag så konstaterar Grigorjev att det inte var så populärt att de ryska agenterna utvisades på Tjeka-dagen.

– Men vad kunde vi göra! Det hör till reglerna och de måste man följa.

Förre Säpochefen Sven Åke Hjälmroth såg värdet av dessa utvisningar:

– Genom att utvisa agenterna fördärvade man till slut det mänskliga material som en underrättelsetjänst har. Och man har ju inte obegränsade resurser, särskilt inte ett litet språkområde som vårt, säger Sven Åke Hjälmroth. Man kunde inte skicka tillbaka dem hit igen. Det tog lång tid att ersätta en utbildad agent och dess handledare. Modellen var mycket framgångsrik.

Att Tore Forsberg valde att se till att några av de avslöjade spionerna utvisades just den dagen var för att visa KGB att den svenska underrättelsetjänsten kunde KGB:s historia och förstod att slå där det kändes som mest.

– Detta fick till följd att hela månaden blev förstörd till slut. Ingen ville ge Säpo ammunition att skicka hem dem. Så alla ryska aktioner ställdes i princip in när det blev december, säger Joakim von Braun som själv som 19-åring värvades till att arbeta åt Säpo 1974 sedan Tore Forsberg läst hans specialarbete om den svenska extremvänstern.

– Tore kontaktade min pappa och mamma och frågade om det gick bra och det hade de inget emot, säger han.

– Han var mera kontraspion än polis, säger von Braun. Han ville verkligen in under huden på ryssarna för att förstå hur man skulle knyta upp knuten.

Den svåra konsten att avslöja ryska spionvärvare byggde på några enkla regler. Konsten var att identifiera vilka områden som ryssarna var intresserade av och det kunde man få veta genom de egna dubbelagenterna som var ungefär ett dussin åt gången. Sedan kunde Säpo gå ut och varna de företag eller militära enheter som sysslade med dessa verksamheter om att deras anställda kunde vara i riskzonen. Särskilt lockande var teknik av olika slag, inte minst amerikansk, och de kontakter som svenskar hade med amerikaner. Detta lockade de ryska spionerna.

Sven Åke Hjälmroth minns hur spionaget mot Sverige förändrades under hans elva år som Säpåochef:

– Under den här tiden mötte vi en annan typ av aktiviteter från underrättelsetjänster som allt mer utvecklades till en kraftmätning mellan stormakterna vilket resulterade i ett ökat industrispionage. För oss blev det allt mer en fråga om förebyggande arbete där det gällde att samordna vår verksamhet med till exempel företag inom rustningsindustrin och företag med spjutspetsteknologi. Modern datateknik var särskilt intressant att komma över för att slippa lägga ned egna forskningsresurser, berättar Sven Åke Hjälmroth.

– Där medverkade Tore Forsberg i hög grad med sin kunskap och sin sociala förmåga. Han var mycket entusiastiskt, engagerad och profilerad och den som snabbt kunde få in nya rekryter i verksamheten.

De dubbelagenter som Säpo lyckades skapa kom att arbeta åt Säpo samtidigt som KGB trodde att de jobbade åt dem. En av dem var vd:n i Svensk Handel Dag Klackenberg som när han som 26-åring började arbeta på utrikesdepartementet snabbt blev kontaktad av två sovjetiska underrättelseofficerare. Klackenberg kom snart i kontakt med Tore Forsberg som värvade honom som dubbelagent.

– Någon tipsade Tore Forsberg om att jag hade en ”husryss” och förstod att den kontakten kanske skulle gå att utnyttja, säger Dag Klackenberg. Så han kontaktade mig och vi träffades, det var någon gång 1975. Tore ville att jag skulle fortsätta träffa de ryska agenterna och bli en klassisk dubbelagent och det gick jag med på.

Dag Klackenberg beskriver hur Tore Forsberg efter bara någon timme lyckades vinna hans förtroende för att utföra en uppgift som skulle komma att ta flera år.

– Det kunde ha slutat med att jag hade kunnat strunta i både Säpo och sovjetagenterna men jag litade blint på honom. Det finns ingen person som har litat så mycket på mig och som jag själv har kunnat lita så mycket på.

Och hur var det då med Stig Bergling? Dag Klackenberg säger direkt att det inte var han som satte fast Bergling:

– Men jag bidrog till hans fall, säger han. I hur hög grad jag gjorde det kan bara de som satt högre upp i systemet bedöma.

Flera hundra kontakter mellan sovjetiska värvare och potentiella svenska spioner har avbrutits eller gjorts om till dubbelagenter under Tore Forsberg. Trots utsattheten var det inte farligt att vara dubbelagent. Medan ryssarna kunde behandla sina avhoppare på vilket sätt som helst så angrep man aldrig dubbelagenterna om de hade avslöjats.

För att vända på de ryska värvningarna var Säpo tvunget att ha goda kontakter ute i samhället.

Joakim von Braun var en av Säpos kontaktytor ut mot det samhälle vars mark Tore Forsberg ville lägga örat till. Tore Forsberg förstod att där fanns ett brus av till synes oväsentlig information som rätt sammanfogad kunde bli viktig.

– Lite av min uppgift var att lysa med mitt intresse för den svenska extremvänstern, Sovjet och naturligtvis KGB och GRU. På det sättet fick många av dem som hade kontaktats av KGB kontakt med mig och sedan kunde jag lotsa över dem till Säpo, säger Joakim von Braun som i dag arbetar som säkerhetsrådgivare inom IT-branschen.

Joakim von Braun har studerat i stort sett alla KGB- och GRU-anställda som har utvisats sedan slutet på 70-talet och mitten på 90-talet. Resultat blev att Sverige låg i absolut topp när det gäller utvisningar:

– Sverige stod för 12,5 procent av alla utvisningar av ryska spioner i hela världen.
De som en gång utvisats var brända i väst för gott.

– Men siffrorna har inte alltid varit så bra. Efter det att Stig Wennerström avslöjats som storspion 1963 och fram till en utvisning av en lettisk diplomat 1982 hade ingen utvisning av någon spion skett från Sverige. Mellan 1982 och 1991 utvisades 33 och nästan 100 hindrades från att resa in. Var åttonde utvisning som gjordes i världen under den tiden gjordes från Sverige, säger von Braun.

Svenska agenter kunde anta olika skepnader. En av dem som gjort detta och som också vet hur det känns att gripas av KGB är Donald Forsberg som värvades till IB 1968. Fjorton år senare, 1982, befann han sig på det svenska fartyget ”Lindblad Polaris” på väg till S:t Petersburg med amerikanska turister ombord.

Han arbetade för den militära underrättelsetjänsten med uppgift var att vittja några ”brevlådor” och hämta hem ett antal föremål i S:t Petersburg:

– Ombord var jag känd som den sjungande kökschefen och för jag brukade sjunga i baren för de amerikanska turisterna. När vi kom fram till S:t Petersburg hade intendenten gått till chefen på Kirov-teatern och frågat om inte jag kunde få uppträda. Så jag fick komma in bakom scenen där jag fick en gitarr och sjöng två Evert Taube-melodier och en Dan Andersson för ett par hundra artister. Efteråt satt jag och pratade med några av de ryska artisterna. Det gillade inte KGB som grep mig strax utanför teatern. Sedan förhördes jag i fyra timmar av två KGB-agenter som pratade perfekt svenska. Det kunde ha gått riktigt illa.

– Men då fanns föremålen redan ombord på båten. Jag lyckades med det jag skulle men jag vet inte vad jag förde med mig hem.

Under sin sista tid på Säpo bad Tore Forsberg att få byta arbetsuppgifter.

– Jag gjorde honom då till chef för en nyinrättad grupp som jag hade skapat i staben, säger Anders Eriksson som var Säpochef 1994–2000. Det var en inspektionsgrupp som skulle göra kvalitetskontroller i verksamheten. Jag valde Tore därför att han hade en så stor bred erfarenhet. Han kunde få folk att förstå vikten av kvalitet i arbetet och att inte ta några genvägar. Det lyckades han förmedla till andra.

Anders Eriksson beskriver Tore Forsberg som uppfinningsrik och målinriktad som kunde göra det tråkigaste ämne intressant för åhörarna. Men när jag ber Anders Eriksson att ge något exempel så blir det tyst. Detaljerna är belagda med tystnadsplikt och bilden av Tore Forsberg som yrkesman får stanna vid goda omdömen. För underrättelsetjänst och kontraspionage är inget som Säpo skryter med.

– Det är 48 år kvar på hemlighållandetiden när det gäller Tores operativa verksamhet, säger Anders Eriksson.

Tore Forsberg avled den 21 augusti 2008, 75 år gammal. Ett av Tore Forsbergs eftermälen får jag av hans vän och före detta fiende Boris Grigorjev:

– Tore var liksom alla vi andra under kalla kriget en statstjänare, men han var samtidigt en ovanlig kontraspion som inte bara jagade spioner utan ville förebygga kriminalitet och brott i spionvärlden. Så vitt jag har förstått har han bidragit mycket till att rensa miljön från en sådan påverkan.

– Jag vill minnas Tore som den bästa svensk jag någonsin känt.

Clas Svahn

Dagens Nyheter 2008-10-02

http://www.dn.se/nyheter/sverige/historien-om-en-svensk-spionjagare

Annonser

%d bloggare gillar detta: