Forsberg – landets minst hemliga agent

12 november, 2012

Efter avslöjandet om giftdumpningarna: ”Det sved säkert i vissa rövar i systemet”

Donald Forsberg är mannen med många åsikter – och som många har åsikter om.
I decennier arbetade han i det fördolda inom underrättelsetjänsten, men det var då. På senare år har han tvärtom blivit ett välkänt ansikte i samhällsdebatten.
– Numera är jag nog den minst hemlige hemliga agenten i landet, säger han.

Visby hamn 15 februari 2010. I bassängen ligger fartyget Triton, Kustbevakningens nya stolthet som den här dagen ska namnges av myndighetens generaldirektör och landets försvarsminister.

Framför den improviserade talarstolen trängs riksdagspolitiker, kommunpampar, läns- och polisledning, militärer och kustbevakare – alla inbjudna med löften om vackra hyllningstal och en dignande lunchbuffé.

Få lägger märke till den ensamme mannen på kajen, som med händerna i jackfickorna stilla betraktar skådespelet.

Med ett yrkesliv inom den svenska underrättelsetjänsten bakom sig är gotlänningen Donald Forsberg, 64, van att se utan att synas. Van att vara maktens redskap och ta personliga risker utan några officiella erkännanden som belöning.

Att påstå att han föddes in i branschen är ingen överdrift. Han är faktiskt själv frukten av ett underrättelseuppdrag. På 40-talet återvände Donald Forsbergs far till Sverige. Han var före detta främlingslegionär och hade suttit i tyskt arbetsläger under kriget.

Den svenska militären fick upp ögonen för honom och skickade en vacker kontorist vid staben i Vaxholm att kontrollera hans bakgrund. Hon tog kontakt med honom på ett fik i Gamla stan där han brukade dricka kaffe. Och hon kunde bekräfta hans bakgrund – och blev på kuppen gravid.

”Städa upp”
– Farsgubben fick ingå i en grupp med uppgift att ”städa upp” i Sverige efter kriget. I patrullen fanns sådana som hade skäl att ogilla nazister och kommunister. Han fick helt enkelt i uppdrag att döda gamla naizister som fanns i landet, berättar Donald Forsberg, som växte upp i Fårösund utan sin far.

Under värnplikten som röjdykare 1966-67 bestämde han sig för att leta upp fadern som arbetade på Club Saltsjön, en krogbåt nedanför Dramaten i Stockholm. Snart fick han själv jobb i baren på helgerna.

Det var också där organisationen IB fick korn på honom. Efter ett par timmars samtal i en lägenhet på Östermalm hade han låtit sig värvas till kontraspionaget.

– Det var jättespännande och jag kunde bara inte tacka nej. Dessutom hade ju farsgubben rekommenderat mig, minns Donald Forsberg.

Han fick bland annat sitta på krogar där sovjetiska agenter höll till. Det gällde att notera och fotodokumentera vilka svenskar de hade kontakt med. Ett par år senare stationerades han på hemön med uppgiften att kartlägga politiska extremister med ambitionen att med våld störta den svenska demokratin. Eller som han själv uttrycker det, de som hade relation till främmande makt och som hellre såg att Sverige styrdes från Moskva eller Peking.

Rullades upp
Sedan kom IB-affären. Flera agenter fick sina identiteter röjda när skandalen om den hemliga åsiktsregistreringen rullades upp.

Donald Forsberg hörde till dem som slapp rampljuset, och kunde fortsätta arbeta inom andra delar av underrättelsetjänsten. Det handlade bland annat om att agera kurir mellan Sverige och baltstaterna, med ett jobb på ett passagerarfartyg som täckmantel.

Efter drygt två decennier i branschen slutade han 1990 när hans avdelning lades ner.

Många har åsikter om Donald Forsberg.

Många är de som kallat honom både stolle och mytoman. Kanske är det sant. De flesta av hans påståenden är ju av naturliga skäl svåra att kontrollera. Eller kan det vara så enkelt att hans berättelser bryter irriterande mycket mot belackarnas världsbild?

Kalla krigets rädslor och förberedelser för en storkonflikt i Norden är väldokumenterade, liksom främmande makters verksamhet i Sverige. Att gotlänningar och Gotland med sitt läge i Östersjön inte skulle ha berörts av det politiska spelet är orimligare än motsatsen.

Själv tar han angreppen på hans person med ro.

– Det där studsar på mig. Det ingår i min roll att få skit.

Som före detta agent borde han väl ändå hålla en låg profil, tycker en del.

Räds inte
Men det är det sista Donald Forsberg gör. Han räds inte att lägga sig i samhällsdebatten. Han skriver insändare i lokal- och rikstidningarna, syns i artiklar och tv-inslag.

Hjärtefrågorna kretsar kring säkerhets- och miljöpolitik. Han drar sig inte för att lufta sina åsikter om allt från Palmemordet och FRA:s signalspaning till räddningstjänstens beredskap på landsbygden och mobilstrålningens risker.

Han diskuterar gärna den rysktyska gasledningen och drog sig inte att JK-anmäla journalisten och författaren Jan Guillou för förtal när han kände det påkallat.

I bland tar sig engagemanget mer konstnärliga uttryck, som när han sjöng visor i lokalradion eller lade en stor sten med en dikt ingraverad på stranden vid Ryssnäs på Fårö.

Tystnadsplikten gentemot staten är livslång och när hans inlägg tangerar det forna livet inom underrättelseväsendet väljer Donald Forsberg noga vilka uppgifter han går ut med.

En sak är klar. Efter decennier av tystnad har den hemlige agenten tagit bladet från munnen.

Men hur kunde det bli så?

De senaste åren har han upplevt flera omvälvande händelser, förklarar han. För 13 år sedan blev han för första gången pappa, och livet fick en helt ny dimension. Men snart kom hans förflutna i kapp honom.

Donald Forsberg gick in i en djup depression, och fick av läkare rådet att ta itu med sina obearbetade upplevelser.

– Man går inte skadelös ur ett sådant liv. Jag var full av saker som jag aldrig fått prata med någon om. Jag fick ju aldrig någon debriefing som man får i dag, och var fullständigt på väg in i väggen, säger han.

Under ett par år reste Donald Forsberg regelbundet till Stockholm där han träffade andra före detta underrättelsemän för att prata av sig. Nu säger han sig må bra igen.

För knappt ett år sedan skapade han på nytt stora rubriker efter att ha lämnat uppgifter till ”Uppdrag granskning” om ryska giftdumpningar i svensk ekonomisk zon på 90-talet. Uppgifterna var så känsliga att underrättelsetjänsten i det längsta förnekade all kännedom om dem.

Trots riskerna för obehag valde Donald Forsberg ändå att framträda med sin identitet i tv-programmet. Avfallet på havsbotten är en tickande miljöbomb och människor måste få veta, menade han.

Sved säkert
– Ja, det sved säkert i vissa rövar i systemet, men jag har ett behov av att sjunga ut. Någon måste ju göra det! Jag har två små döttrar och de måste ha en framtid. Det här har blivit en drift för mig, och jag skulle betrakta mig själv som feg om jag inte lade mig i, säger Donald Forsberg med eftertryck.

Nu kritiserar han den stat han själv var beredd att offra livet för.

Han klagar på regeringarna Persson och Reinfeldt för att de inte försöker ta reda på vad Ryssland egentligen dumpade i Östersjön. Regeringen törs inte stöta sig med Ryssland, är hans egen förklaring.

Tillbaka till hamnen och Triton, fullastad av samhällstoppar.

Vad rörde sig i ditt huvud när du ensam på kajen betraktade ceremonin på fartyget?

– Jag tänkte att där står de med sina fina titlar och uniformer, men allt de gör är att köra ett spel för gallerierna. Ett spel där allt redan är förutbestämt.

Petra Jonsson

Helagotland.se 2010-12-18

http://www.helagotland.se/nyheter/artikel.aspx?articleid=6522201

Annonser

På Club Saltsjön häckade spionerna

13 oktober, 2012

Det var full rulle på ångaren Saltsjön på 60-talet. Hon låg förtöjd vid Strandvägen i Stockholm som nattklubb. Konstnärer, knarkhandlare, skådespelare, diversekändisar och diplomater. Alla vimlade ombord.

Enligt vissa källor drevs stället av revyartisten Gunnar Ahl. Enligt andra var det Janne Halldoffs bror Bosse. Rollerna i delar av verksamheten är dock oklara.

Mannen som skötte ångpannan hette Harry Forsberg. Han var före detta främlingslegionär.

När Harry hade kommit hem från legionen på 40-talet fick militären ögonen på honom. De ville ha honom till specialjobb av hemlig natur. Men för att testa om hans story var äkta skickade de ut en kalaspingla som var skrivare på staben i Vaxholm. Hon väntade på ett fik i Gamla stan där han brukade dricka kaffe.

Jodå, Harrys story stämde. Han fick uppdrag. Dessutom gjorde han kalaspinglan gravid. Men gamla legionärer byter inte blöjor, så sonen Donald växte upp med sin mamma:

– 1967 då jag gjorde min värnplikt som röjdykare bestämde jag mig för att söka reda på farsgubben som jag bara hört talas om. Jag hittade honom på en gammal ångbåt vid Dramaten. Club Saltsjön var en plats där folk som sökte lite skoj på nattkvisten kunde roa sig. Där fanns allt att tillgå…

Donald fick jobb i baren på helgerna. En kväll bad Harry honom att gå till en adress på Östermalm. Någon av figurerna han träffat ombord ville tala med honom. Donald gick dit, och ett par timmar senare var han enrollerad i den hemliga spionorganisationen IB.

Ett av hans första uppdrag blev att sitta på restaurang Tennstopet och kolla vilka journalister som blev bjudna på gratisöl av folk från sovjetiska ambassaden.

– Club Saltsjön var också en spioncentral. Det var klackarna i taket natten igenom. Men gästerna visste inte att det var ett vattenhål arrangerat av den svenska underättelsetjänstens avdelning för särskilda åtgärder. Om det kom rätt diplomater ringdes det in horor till de fyra avlyssnade hytterna bak i båten. Jag fick hela tiden instruktioner om att inte snacka, vad jag än såg. Jag tror att det var uppgjort så att polisen inte skulle bry sig om stället. Det som pågick där skötte militären.

Men alla på Club Saltsjön kände inte till spioneriet.

Sångaren Bernt Staaf bodde på båten ett tag, mot att han städade. Cornelis Vreeswijk, Monica Zetterlund, Tommy Berggren och andra stjärnor fanns bland gästerna. Tomas Bolme gick där regelbundet:

– Det var där Stefan Böhm och Roffe Skoglund sa åt mig att ”Du kan inte spela teater”, så jag sökte till scenskolan, fast jag levt på det sedan jag var 14. Jag minns att Tollie Zellman var där också. En fantastisk kvinna. Det var hon som sa ”Nä, något fnask har jag inte varit, men jag har varit generös…”. Hennes son kallades Fula Gubben. Club Saltsjön var ett väldigt bra raggställe…

På Club Saltsjön satt inte bara spioner och artister. Där häckade också en av de gamla Klarabohemerna. Donald Forsberg minns honom väl:

– Han kallades intellektuelle Johan, diktade och var känd för att ha bott i en sandlåda. Han hade varit kompis med Ferlin och sov ofta ombord. Han dog plötsligt nyårsnatten 1967. Men vi tyckte inte att festen skulle avbrytas, så vi lade honom på ett bord och ställde dit en öl, av respekt på något vis.

I går eftermiddag talade jag med Tom Smith som är maskinist på Saltsjön idag. Han sa att han hade hört om avlyssningen ombord, och att det satt folk i en lägenhet på Strandvägen och lyssnade. Men att öppna nattklubb igen tror han inte på.

– Det är för mycket regler numera. Det var enklare på 60-talet, och roligare.

Donald Forsberg torskade inte när IB avslöjades. Han jobbade där, och i liknande organisationer fram till 1994. Nu tar han det lugnt på Gotland.

Sens moral: i politik och nöjesliv är allting föränderligt, bara gamla ångbåtar består.

Robert Aschberg

Aftonbladet 2007-01-13

http://www.aftonbladet.se/nyheter/kolumnister/robertaschberg/article474695.ab


%d bloggare gillar detta: