Att upptäcka sitt påbrå

3 april, 2014

Vissa människor har en stark inverkan på andra. Min far var en sådan person, han satte avtryck i människor, på gott och ont. Antingen tyckte man om honom eller så tyckte man inte om honom, men han lämnade oftast ingen oberörd.

Han gick till sjöss i mycket unga år, inspirerad av sin far som själv varit en äventyrare som 15-åring mönstrat på sitt första segelfartyg 1901, en fyrmastad bark, ner till Kapstaden i Sydafrika och som reste på världshaven under 10-12 år innan han blev familjefar och hamnmästare i Ljusne. Under pappas uppväxt berättade farfar om många äventyr till havs och spännande upplevelser i främmande länder, vilket fick den unge Harry att ofta sitta på en pollare nere i hamnen och med drömmande blick följa fartygen bort över vattnet.

Under sina sex år till sjöss upplevde min far de flesta länder som idkar sjöfart. Han provade på beachkommerns (strandluffarens) hårda lott i de hamnar han bytte fartyg. Brasiliens urskogar lärde han känna tillsammans med en annan vinddriven svensk, Rio-Anders, och en amerikansk upptäcktsresande som skulle utforska området mellan Pernambucko (Racif) och Rio.

Våren 1936 hoppade han av en dansk båt i Grao utanför Valencia i Spanien och levde en tid bland luffarna nere i hamnen, för att senare samma år fly till Marseille i Frankrike när spanska inbördeskriget bröt ut. Som 21-åring skrev han på för franska främlingslegionen och under en 3 månaders rekrytträning drillades han med ständiga fysiska och psykiska tester, där syftet var att skapa den beryktade ”legionärsdiciplinen”. Därefter förflyttades han till Marocko 1937, där man 9 av årets 12 månader var ute på patrull bataljonsvis för att hålla landet under kontroll. Under devisen Marschera eller dö drog marschkolonnerna kors och tvärs genom Saharas glödheta öken på farofyllda och strapatsrika räder mot revolterande beduinstammar och plundrande rövarhorder.

När andra världskriget bröt ut var han en fullfjädrad ökenkrigare med erfarenheter från otaliga strider. Intressant nog stred legionen först mot de allierade i Nordafrika medan man lydde under Vichyregimen under marskalk Pétains styre, där ledarskapet flyttades över till Charles de Gaulle 1940 och hans fria franska styrkor med säte i London. Därmed skiftades fokus över till tyskarna och då särskilt general Rommel och hans Afrikakår. 1942 utnämndes han till plutonchef för ett jägarförband som nattetid gick in bakom tyskarnas linjer för att spränga vapenförråd, broar, försåtminera vägar, störa ut transporter, osv. Innan han togs till fånga av tyska SS-trupper vid slaget om Monte Cassino på italienska fastlandet hade han erhållit sex medaljer för tapperhet i strid.

Ett första möte

När jag var 10 år träffade jag pappa första gången. Det blev en sån där händelse som kom att bli en vattendelare, där allt kan delas in i ett före och i ett efter. Vi skrattade åt varandra i säkert 20 minuter. Det var blodets röst som talade, vi behövde ingen presentation, det var som om vi alltid hade känt varandra. Mamma brukade säga att jag gick, pratade och rörde mig som pappa. Genom att träffa honom började processen att förstå vem och varför jag var som jag var och varför det inte alltid gick helt smidigt mellan mig och min mor. En sak är säker, det var inte lätt alla gånger att vara ensam grabb med tre viljestarka tjejer i familjen och att i detta hitta och hävda sin manliga identitet.

Samtidigt hade det varit mindre lyckat att växa upp med pappa. Men det öppnade sig ett suveränt tillfälle runt 1983, när jag kunde flytta hem till gubben och ta honom på pulsen lite närmare och på så sätt förhoppningsvis bättre begripa mig på de krafter som mullrade inom mig. Men det var tveklöst nyttigare att hänga mamma i kjolarna än att växa upp med gubben och här ett exempel på varför: någon gång runt 1971-72 åkte jag hem till pappa när han bodde i en stor lägenhet på St. Paulsgatan vid Mariatorget. När jag kom dit hade precis någon sorts möte avslutats och där män med brutal uppsyn, ärrade ansikten och en typ av ögon som sett mer av livet än man kanske borde göra, pratandes ett främmande språk (som jag senare förstod var franska), lämnade vardagsrummet och lägenheten. Jag blev ensam kvar med en svensk jag tidigare inte träffat, som gick fram till ett stort stativ och ritade upp konturerna av en människa i naturlig storlek och sedan gick igenom de 10 snabbaste sätten att ljudlöst ta livet av en människa. Jag gissar att männen som lämnade lägenheten var tidigare legionärer och / eller OSA-folk (Organisation de l’armée secrète), som på något sätt hade kopplingar till svensk underrättelsetjänst och Stay behind-grupper (eftersom jag senare kunnat identifiera den svenske mannen som en figur inom just Stay behind) – grupperingar som med största sannolikhet låg bakom Palmemordet 15 år senare: http://newsvoice.se/2013/01/27/stark-koppling-mellan-stay-behind-och-palmemordet/

Ett annat alternativ är att det var grabbar från ”Deuxième Bureau” jag stötte ihop med där i lägenheten, som var i Stockholm för en operation på svensk mark. Det är inte längre det korrekta namnet på Frankrikes militära underrättelsetjänst, men fortfarande smeknamnet och det namn pappa lärde sig på dem en gång i tiden. Han berättade vid ett tillfälle att de var ena galna djävlar som dödade sin morsa om de fick order om det.

Min yngre bror kom mindre lindrigt undan. När pappa skulle natta honom brukade han dra någon story om hur han sköt den eller den under sin tid i legionen. Vet inte hur rogivande det var, men man kan lugnt konstatera att det inte var det mest pedagogiska greppet. Men vi söner var alla oerhört imponerade och stolta över vår far, som vi någonstans förstod inte var som andra fäder. Å andra sidan var vi grabbar inte heller några normalsvenssons till själ och hjärta, så det gick på ett ut.

Pappa brukade säga: ”Wilhelm, jag förstår inte hur du orkar läsa, skriva och diskutera. Jag vill bara slåss!”. Det där var ju inte helt sant, för nog läste han böcker allt beroende på vilket humör han var på, men ibland kan en bok, som han ibland sade, vara det bästa sömnmedlet; börja blänga i en bok och man somnar snabbt. Han hade en fenomenal psykologisk blick och kunde läsa av människor som ingen annan och det var bland annat denna överlevnadsinstinkt som tog honom levande genom andra världskriget. Han snappade snabbt, kunde flera språk flytande (arabiska, franska, tyska, engelska), men hade inte tålamodet att läsa tyngre saker. Het i humöret och fullständigt livsfarlig om man kom på kant med honom. Även oss grabbar varnade han, att om vi någon gång skulle komma ihop oss var rådet att snabbt sticka därifrån, för han skulle troligen inte kunna behärska sig – något jag fick stifta bekantskap med vid ett senare tillfälle.

Det där med humöret ställde till det en hel del gånger, som när han och mamma väntade vid en buss- och spårvagnshållplats och en man spanade in mamma. Pappa frågade vad han tittade på och mannen svarade med att ”det har väl inte du med att göra, jag tittar på vad jag vill!” Helt fel sak att säga till gubben, men mannen lyckades i sista sekunden rädda sig på en buss som turligt nog kom.

Ett annat exempel är när han bodde uppe på Fjällgatan under första hälften av 70-talet och en av stadens duvskyttar skulle plocka bort lite duvor som häckade i drivor. Men farsgubben klarade inte av att ha folk med vapen i närheten, så han sa till duvskytten att packa ihop och dra, annars skulle han knäppa honom. Duvskytten tänkte naturligtvis som de flesta skulle gjort i samma situation, att han hade med en galning att göra, så han ringde polisen. Men när polisen fick klart för sig med vem de hade med att göra, så sa de till duvskytten att packa ihop sina saker och dra. Gubben hade sina kontakter och beskyddare inom både polisen och underrättelsetjänsten. Det var de senare som var först med att värva honom 1946, innan han någon gång under tidigt 50-tal gick över till Stay behind: http://www.aftonbladet.se/nyheter/kolumnister/robertaschberg/article474695.ab Chefen var Tore Forsberg, en legendar inom kontraspionaget, men inte på något sätt släkt med oss.

Efter en resa till Marocko under mitten av 80-talet och på väg hem till Sverige, blev han omringad av ett gäng araber i metron i Paris där några avledde hans uppmärksamhet medan en annan snodde hans videokamera. Gubben slet upp sin kommandokniv (som han hade i stövelskaftet på dessa resor) och körde upp den i röven på en av angriparna som stapplande hjälptes iväg av sina kamrater. Polisen tillhörande metron var snabbt på plats och tog honom till sitt kontor på centralstationen och begärde få se hans legitimation. Han plockade fram sitt legionärsleg. ”Ah merde”, svor polisen, ”vi kunde väl ge oss fan på att det var en av er sort”. Den reguljära polisen vill i normala fall inte ha med legionärer att göra, utan när dessa får spelet på någon av barerna nere i Marseille kallas alltid militärpolisen in. Nu sa de att de inte kunde garantera hans säkerhet, så de hjälpte honom komma i ordning, tvättade ren kniven och eskorterade honom till ett tåg med destination Stockholm.

Historierna är otaliga.

Det här betyder inte att han inte var kulturellt intresserad, tvärtom. Samtidigt som han är en av de brutalaste personer jag träffat, så var han också den diametrala motsatsen: poetisk, filosofiskt finstämd, omtänksam och hänsynsfull; karaktärsdrag, som han själv uttryckte det, många gånger hade svårt att rymmas i en och samma kropp. När han kom hem i augusti 1945 efter andra världskriget och inte längre stod ut med folket uppe i Ljusne-Söderhamn, så stack han ner till Stockholm och sökte sig till människor som såg och upplevde livet och tillvaron ur ett annat perspektiv än de snälla men många gånger alltför vanliga svenskarna med hus, barn och all sin normalitet. Lugnet och tystnaden uppe i hälsingeskogarna var helt enkelt för öronbedövande. Hans krigsminnen levde rövare med honom om nätterna och han behövde distraktion för att undkomma marorna som red honom. Och det var i Klara och Gamla stan han träffade och lärde känna Nils Ferlin och alla de andra. Eftersom han såg bra ut, var en jävel på damer, med ett rykte om sig att vara farlig, omskriven i pressen som den hemkomne legionären, skrev om andra världskriget och legionen för Lektyr (som uteslutande var en äventyrstidning på den tiden), så fick han ett helt följe av grabbar som var imponerade av honom: Keve Hjelm (skådespelare, regissör), Peter Lindgren (vidunderlig skådespelare och pappa till Monika Nielsen), Arne Ragneborn (skådespelare, regissör, pappa till Ann Zacharias), Åke Lion (som senare blev präst och som förrättade pappas begravning) med flera andra. De hängde på Tennstopet på Vattugatan i gamla Klara och Ormens Pigor i Gamla stan, söp och slogs, skrev poesi och förförde damer.

Min lillebror kommer ihåg när han och pappa var hemma hos Evert Taube, som min bror tyckte var en tråkig fan (ur barnets perspektiv). Och han kommer ihåg när han och gubben var på Skansen och Lill-Babs plötsligt dyker upp och säger: ”Men heeej Haaarry!”, med pappa som genast vände på klacken och drog åt andra hållet. Han hade troligen satt på henne precis som med många andra av damerna som inte säger nej till ett nyp med en sådan kändis som han var då. Och han var ju inte den som inte tog för sig.

Någon gång under slutet 40-talet blev Nisse Ferlin och farsgubben intresserade av samma kvinna, den kända konstnärinnan Idun Lovén, som sedermera blev rektor på sin egen konstskola och som senare antog hennes namn, Konstskolan Idun Lovén. https://sv.wikipedia.org/wiki/Idun_Lov%C3%A9n Under den tid pappa levde med Idun var Nisse olyckligt kär. Gubben var ett svårartat hinder till Idun att komma över för Nisse, som själv var en kraftkarl som kunde slå på truten då det behövdes. Men Nisse lade eventuella idéer om att överta Idun åt sidan när pappa och Idun gifte sig 1950 och skrev i saknaden istället en dikt som jag just nu inte kommer på vad den heter.

Kort sagt, han kände och umgicks med kändiseliten, var intresserad av konst och skrev poesi, hängde med konstnärer och författare i Klara och Gamla stan och på de hippa ställen som då fanns – samtidigt som andra sidor i hans personlighet kom till uttryck när han jobbade för Stay behind ”i rikets tjänst.”

Hur allt har ett slut

Mitt i natten på franska nationaldagen den 14 juli 1992 mördades vår yngre bror Mon Fredrik Bäcklinder på ett av legionens logement i Orange i södra Frankrike. En annan legionär hade fått en mental knäpp och utan anledning smugit in på Mons logement och drämt en yxa i huvudet på honom. Det flesta hade permis och det låg endast två killar till på logementet, men Mon råkade ligga närmast logementsdörren och därför blev det han och inte någon av de andra. Mon och mördaren varken kände eller hade något otalt med varandra. Han hade gått genom grundutbildningen med flaggan i topp och kommit ut som nummer 6 i sin grupp, och valde av vissa skäl kavalleriet framför fallskärmsjägarna på Korsika och hade därför förflyttats till Orange i november året före för vidare utbildning, där han när han mördades väntade på att tillsammans med sin pluton bli placerad i Kambodja. Han hade hunnit med ett år i legionen, blivit erbjuden korpralskolan (som vanligtvis är aktuell först efter 3 eller 5 år) men valde att gå den senare. Han stortrivdes…

Mordet på min yngre halvbror tog hårt på pappa och han hämtade sig aldrig riktigt och dog tre månader senare, 77 år gammal och en lätt hjärtattack i sömnen. Till viss del påskyndades det hela av det faktum att han dragit på sig malaria i Nordafrika, vilket ofta slår sig på hjärta, njurar och lungor och de sista 15 åren drabbades han av minst två hjärtattacker som resultat och han var emellanåt tvungen att äta nitroglycerintabletter för att hjärtat krånglade. I allt annat var det en jävla hårding med järnfysik. Efter första infarkten då han togs in på sjukhus satt han på motionscykeln redan första eller andra dagen och om läkarna inte sett det med egna ögon hade de aldrig trott på det. Efter mordet sa folk som mötte honom på stan att han för första gången såg ut som en gammal man, han som annars brukade se en 10-15 år yngre ut, med inre kraft, karisma och pondus strålande kring honom.

En annan sak som tog på gubben efter mordet, var när han och Bäcklinder-klanen åkte ner till Orange i Frankrike för att ordna upp efter Mons död och det inte längre fanns äldre legionärer kvar som kunde dela hans minnen från tiden i legionen. Så länge jag kan minnas pratade han då och då om hur han levde på lånad tid, i meningen att han borde varit död precis som hans närmaste kamrater, som dog före eller under andra världskriget medan han själv överlevde. Och nu mer än 45 år senare fanns det inte några gamla uvar kvar i självaste legionen som kunde dela hans minnen. Det fanns ett vemod i detta, att tiden sprungit ifrån honom och att han alltmer graviterade mot ålderdomen. Väl tillbaka i Sverige sa han att han var trött på sin legionärsidentitet och att ständigt dra samma gamla historier – han var helt enkelt färdig med det som varit det dominerande inslaget i hans liv, den cykliska banan hade slutit sin cirkel och hans öde spelat ut sina kort i denna inkarnation.

Jag snappade inte det där då, för att jag var upptagen med tunga saker som pågick i mitt eget liv, förrän det jag minst av allt väntade mig inträffade, att pappa plötsligt dog. Hur i hela friden kunde det gå till!? Det var ju inte mer än fem år dessförinnan som vi bodde ihop på Hornsgatan, då det var full fart, damer som kom och gick, journalister på besök för en story, hans böcker som fortfarande gick som smör i solsken på antikvariaten runt om på stan – och inte minst många grabbar som sökte upp honom för några goda råd på vägen till att själva söka lyckan i legionen. Livet är ett mysterium och det är inte lätt att känna sig hemma i ett samhälle baserat på en kombination av materialistisk-demokratisk lyckofilosofi och perverterad individualism, utan någon djupare mening, sammanhang eller större gemenskap och att i detta hitta sin plats i tillvaron. Många driver därför som löv för vinden och vet inte vad de ska göra av sig själva och sina liv. Min halvbror var ett typexempel på att inte finna sig tillrätta i det civila livet, med en stor och många gånger förvirrande personlig frihet som det är lätt att gå bort sig i, utan några egentliga strukturer bortsett Svenssonlivet och löneslaveriet som enda alternativ. Hans ett år i legionen blev därför bland de lyckligaste han hade. Många andra upplever samma sak, att de i legionen hittar ett kamratskap i ordets verkliga betydelse – medan andra förvisso har helt annorlunda erfarenheter, men det är en annan historia.

Nu var pappa helt plötsligt borta, han som alltid varit en så drivande och dynamisk urkraft i våra liv, så pigg och frisk att vi trodde att han skulle överleva oss alla…

Annonser

På Club Saltsjön häckade spionerna

13 oktober, 2012

Det var full rulle på ångaren Saltsjön på 60-talet. Hon låg förtöjd vid Strandvägen i Stockholm som nattklubb. Konstnärer, knarkhandlare, skådespelare, diversekändisar och diplomater. Alla vimlade ombord.

Enligt vissa källor drevs stället av revyartisten Gunnar Ahl. Enligt andra var det Janne Halldoffs bror Bosse. Rollerna i delar av verksamheten är dock oklara.

Mannen som skötte ångpannan hette Harry Forsberg. Han var före detta främlingslegionär.

När Harry hade kommit hem från legionen på 40-talet fick militären ögonen på honom. De ville ha honom till specialjobb av hemlig natur. Men för att testa om hans story var äkta skickade de ut en kalaspingla som var skrivare på staben i Vaxholm. Hon väntade på ett fik i Gamla stan där han brukade dricka kaffe.

Jodå, Harrys story stämde. Han fick uppdrag. Dessutom gjorde han kalaspinglan gravid. Men gamla legionärer byter inte blöjor, så sonen Donald växte upp med sin mamma:

– 1967 då jag gjorde min värnplikt som röjdykare bestämde jag mig för att söka reda på farsgubben som jag bara hört talas om. Jag hittade honom på en gammal ångbåt vid Dramaten. Club Saltsjön var en plats där folk som sökte lite skoj på nattkvisten kunde roa sig. Där fanns allt att tillgå…

Donald fick jobb i baren på helgerna. En kväll bad Harry honom att gå till en adress på Östermalm. Någon av figurerna han träffat ombord ville tala med honom. Donald gick dit, och ett par timmar senare var han enrollerad i den hemliga spionorganisationen IB.

Ett av hans första uppdrag blev att sitta på restaurang Tennstopet och kolla vilka journalister som blev bjudna på gratisöl av folk från sovjetiska ambassaden.

– Club Saltsjön var också en spioncentral. Det var klackarna i taket natten igenom. Men gästerna visste inte att det var ett vattenhål arrangerat av den svenska underättelsetjänstens avdelning för särskilda åtgärder. Om det kom rätt diplomater ringdes det in horor till de fyra avlyssnade hytterna bak i båten. Jag fick hela tiden instruktioner om att inte snacka, vad jag än såg. Jag tror att det var uppgjort så att polisen inte skulle bry sig om stället. Det som pågick där skötte militären.

Men alla på Club Saltsjön kände inte till spioneriet.

Sångaren Bernt Staaf bodde på båten ett tag, mot att han städade. Cornelis Vreeswijk, Monica Zetterlund, Tommy Berggren och andra stjärnor fanns bland gästerna. Tomas Bolme gick där regelbundet:

– Det var där Stefan Böhm och Roffe Skoglund sa åt mig att ”Du kan inte spela teater”, så jag sökte till scenskolan, fast jag levt på det sedan jag var 14. Jag minns att Tollie Zellman var där också. En fantastisk kvinna. Det var hon som sa ”Nä, något fnask har jag inte varit, men jag har varit generös…”. Hennes son kallades Fula Gubben. Club Saltsjön var ett väldigt bra raggställe…

På Club Saltsjön satt inte bara spioner och artister. Där häckade också en av de gamla Klarabohemerna. Donald Forsberg minns honom väl:

– Han kallades intellektuelle Johan, diktade och var känd för att ha bott i en sandlåda. Han hade varit kompis med Ferlin och sov ofta ombord. Han dog plötsligt nyårsnatten 1967. Men vi tyckte inte att festen skulle avbrytas, så vi lade honom på ett bord och ställde dit en öl, av respekt på något vis.

I går eftermiddag talade jag med Tom Smith som är maskinist på Saltsjön idag. Han sa att han hade hört om avlyssningen ombord, och att det satt folk i en lägenhet på Strandvägen och lyssnade. Men att öppna nattklubb igen tror han inte på.

– Det är för mycket regler numera. Det var enklare på 60-talet, och roligare.

Donald Forsberg torskade inte när IB avslöjades. Han jobbade där, och i liknande organisationer fram till 1994. Nu tar han det lugnt på Gotland.

Sens moral: i politik och nöjesliv är allting föränderligt, bara gamla ångbåtar består.

Robert Aschberg

Aftonbladet 2007-01-13

http://www.aftonbladet.se/nyheter/kolumnister/robertaschberg/article474695.ab


Det för mig ytterst intressanta mysteriet JAG – En bok om Peder Sjögren – av Peter Ejewall (1993, s. 65-66)

13 oktober, 2012

Sommaren 1980 läser Ulf Palme Svarta palmkronor som följetong i radio. Bokvalet är skådespelarens eget. Av Carl Magnus von Seth på distriktet i Malmö får jag uppdraget att att göra ett introduktionsprogram. Min presentation av författarskapet varvas med von Seth och Carl-Olof Lång som berättar om sina möten med Peder Sjögren. Själv bidrar han med ett stycke ur en äldre inspelning, ungdomsminnet från tjugotalet, Råttorna i Paris.

Författaren Tage Aurells dotter Lisa ringer efteråt till Carl-Olof och är mycket belåten. Vi får ytterligare en lyssnarreaktion. En viss Herr N låter meddela att han har en bekant som varit med om händelserna i Svarta palmkronor. Från mitt tornrum på Möllevångsgatan ringer jag upp Herr N:s nummer i Stockholm. Jodå, det stämmer bra. Den aktuelle personen är en före detta sjöman och främlingslegionär. På min fråga om N tror att jag törs kontakta mannen svarar han att det säkert går bra. Säg bara att inte att du fått veta hans namn via mig och ta det försiktigt. Lycka till.

Det innebär alltid en prövning att närma sig nya intervjuoffer. Trots att jag i sökandet efter upplysningar om Peder Sjögren ständigt varit i kontakt med främmande människor är det lika nervöst varje gång. Blandningen av gåpåaranda och ödmjukhet måste vara välavvägd för att kontakt skall uppstå och därmed – förhoppningsvis – nytt källmaterial meddelas mig.

Min förmedlare herr N lät påskina att den jag önskade träffa var en riktig tuffing. Hans nävar, hårda som trä, hade gått våldsamt fram med misshagliga människor förr. Här gällde det att se upp menade N.

En person med norrländsk accent svarade i andra änden efter några signaler. Visst var jag välkommen på besök, all right, inga problem. Nyss hade tidningen Se varit där och gjort reportage.

Det är alltjämt en kraftkarl som tar emot, långt grått hår, stubbad mustach under en skarpt skuren näsa, röd snusäsduk om halsen och iförd blåjeans. Jag slår på bandspelaren. Tiden som flodpolis i Shanghai, fångenskapen hos tyskarna under andra världskriget och hungermarschen från Stalag 8 A hoppar vi över. Likaså livet bland klarabohemerna i Stockholm. Vi går istället direkt till sjöåren och hur det var att gå på bommen.

Vild-svensken, som han kallades, hade tillsamman med sina skeppskamrater Krokodilen och Karlskrona-Chaplin anlänt till Grao våren 1936 sedan de alla hade fått sparken i en dansk båt. Staden beboddes redan då av ett beryktat gäng sjögrabbar som höll till nere i hamnen där tankvagnarna med vin lossades. På min fråga om han känner igen sig i romanen svarar han att ”Sjögren har fått fram typerna väldigt bra i Svarta palmkronor. Det är vårt beteende han har fångat. Själva atmosfären i boken är äkta. Vi levde bara för vinet och tog dagen som den kom.”

Särskilt en händelse har etsat sig fast hos Vild-svensken: mötet med en landsman i Grao som inte var sjöman. Ett faktum värt att notera eftersom sjöfolket höll ihop och släppte som regel inte in några andra i sin krets. (Undantaget var Långfarts-Charlie vars enda tid till sjöss var då han stuvat sig ned till Grao.) Främlingen gick omkring med en pappersbunt i fickan, ett ”manuskript”, som han sa. Min sagesman minns episoden väl eftersom han aldrig tidigare hört det främmande ordet. Av manuskriptet ska bli en bok som jag skriver på, en bok om er, säger han. – En bok om oss! Det är väl för fan ingenting att skriva om, replikerar Vild-svensken…


Bilder och diverse klipp

13 oktober, 2012

Andra världskriget är slut i Europa, Harry är färdig med främlingslegionen och flyger hem till Bromma flygplats i början av augusti 1945. Väl framme stiger han av planet med kepin under armen i ett försök att inte väcka uppmärksamhet, vilket misslyckas. En grupp journalister blir intresserade av mannen i uniform och hugger genast tänderna i sitt intervjuoffer. DN, SvD och Stockholms-Tidningen kommer alla ut med varsin artikel nästa dag:

Som tack för intervjuerna skramlar journalisterna ihop till en taxi åt Harry, hem till hans syster Ragnhild på Bergssundsgatan på Söder:

Mindre än en vecka senare är Harry hemma i Ljusne med stor uppslutning på tågstationen, bygdens son har kommit hem. Dagen efter är han med i Söderhamnskuriren, under rubriken ”Ljusnepojke hamnade i främlingslegionen.”

” Ljusnepojke”, han var ju fyllda 30 år och fullfjädrad ökenkrigare. Ja ja, de pratade så på den tiden…

Bild från artikeln:

Bild tagen av Raymont Orest i hans Orest fotobutik i Ljusne. Bilden stod under flera år i skyltfönstret som bildexemplar. Om vi leker hitta fem fel från föregående bild, så ser ni att kepin nu har det vita solskyddstyget påsytt:

Orest foto i Ljusne…

Harry och Percy Norström i Ljusne…

Harry någon gång under 40-talet.

Harry i Ljusne

På äventyrstidningen Lektyr kom Harry att bli en välsedd gäst, där redaktör John Wallin från Ljusne var en av hans många beundrare. I november 1945 utkom första numret i en längre serie om Harrys erfarenheter från legionen och andra världskriget:

Lektyr november 1945:

Harry med dotter på Årstaberget i Stockholm under besök av hans föräldrar och systrar från Ljusne, 1960:

Harry 1964

Passfotografi 1972

Marocko 1972

Samma här…

…och här…

Hemma hos Harry och hans dåvarande donna Ulla-Greta på Luntmakargatan…

Tidningen Se 1980, nr 33, 13 aug

Samma här:

Bilden tagen 1981 i samband med att Harry började medverka i tidskriften Folk-Tribunen, som föresatt sig att granska överheten och maktmissbruk.

Harry hemma på Hornsgatan 1982:

Taskigt å ta kort när man stoppat bulle i munnen…

…och knappt hunnit svälja…

Marrakech, Marocko. Äldre legionärer vid besök av franske generalguvenören i Marocko…

Kontors- och administratörshanden på den franske generalguvenören försvinner i Harrys järnnäve. Över 70 år och fortfarande en hårding…

Intensiva diskussioner:

När Harry var med i TV 3. Det var egentligen meningen att Robban Archberg skulle ha hållit i programmet, men eftersom han kände gubben och visste hur oberäknelig han kunde vara samt radikal i vissa samhällsfrågor (**host**host**) och inte buskablyg att uttrycka sina åsikter, så blev det Hasse Aro som blev programledare istället. Gubben gjorde i alla händelser starkt intryck och drog ner skrattsalvor när han med humor och glimten i ögat berättade diverse historier från tiden i legionen och inte minst andra världskriget.

Harry på franska ambassaden 1987, bild och artikel i DN:

Cypern 1990:

På besök hos dotter i Östergötland 1991:

Mitt i natten på franska nationaldagen den 14 juli 1992 mördades Harrys son Mon Fredrik Bäcklinder på ett av legionens logement i Orange i södra Frankrike. En annan legionär hade fått en mental knäpp och utan anledning smugit in på Mons logement och drämt en yxa i huvudet på honom. Det låg två killar till på logementet, men Mon råkade ligga närmast logementsdörren och därför blev det han och inte någon av de andra. Mon och mördaren varken kände eller hade något otalt med varandra.

Mon hade gått genom grundutbildningen med flaggan i topp och kommit ut som nummer 6 i sin grupp, och valde av vissa skäl kavalleriet framför fallskärmsjägarna på Korsika och hade därför förflyttats till Orange i november året före för vidare utbildning, där han när han mördades väntade på att tillsammans med sin pluton bli placerad i Kambodja. Han hade hunnit med ett år i legionen och stortrivdes…

I oktober tre månader senare tar Harry ned skylten, efter en lätt hjärtattack i sömnen, 77 år gammal.

Uppdateras fortlöpande…


SON AV MODER SVEA

13 oktober, 2012

Söndagen den 5 augusti 1945 lättar en ombyggd flygande fästning från Le Bourget i Paris med Sverige och Bromma flygplats som destination. Flygrutten över Nederländerna är ännu inte öppen för reguljär trafik, kursen sätts därför via engelska kanalen och Nordsjön.

Medan de kraftiga motorerna arbetar sig mot norr sluter en av passagerarna ögonen och tänker på den tid som ligger bakom honom. För sitt inre ser han kamrater slitas sönder av tyska granater i Tunisien, han ser dem stupa under landstigningarna på Sicilien och det italienska fastlandet. Monte Casinos bloddrypande ruiner drar förbi i ett panorama. Han ser medfångar duka under av hunger i italienska och tyska krigsfångeläger, andra som i desperation slänger sig mot de elektriska taggtrådsstängslen eller som blir nedskjutna för obetydliga förseelser. Han ser utmärglade olycksbröder som får skallarna krossade av gevärskolvar när de inte längre orkar gå vidare under de dödsmarscher som påbörjas i januari 1945. Fångläger som kommer för nära fronten evakueras i panik när de allierades trupper överraskande snabbt bryter igenom försvarsfästningar som Tredje riket trott vara ointagliga. Under sträng eskort drar lämmeltågen av krigsfångar längs de snöiga tyska vägarna och i den bitande kölden och i brist på mat stupar tusentals av dem.

Krig är en grym och obarmhärtig företeelse och det är kusliga bilder som susar förbi. En kvinnlig medresenär vidrör honom varsamt och undrar om han är flygsjuk. Han nickar och återkommer till nuet. De flyger in över Varberg, och när han tittar ner och ser den gröna floran under sig gråter han, men utan tårar. Glädjens och sorgens säkerhetsventiler har slutat fungera hos honom.

I en sliten legionärsuniform och med en tjugo-francssedel på fickan stiger den 30-årige Harry Forsberg av planet och står återigen på svensk mark efter 15 år i främmande länder. Men äventyrslusten har haft sitt pris, även om den också gett honom upplevelser andra bara får ta del av i filmernas eller böckernas värld. Som ung tonåring hade han sett hälsingekusten försvinna akterut på sin första resa och under sina sex år till sjöss upplevde han de flesta länder som idkar sjöfart. Som ung och oerfaren fick han många gånger svälja stoltheten under hårda ord på de irrfärder som gick i allt vidare cirklar, längre och längre från Norden. Han provade på beachkommerns (strandluffarens) hårda lott i de hamnar han bytte fartyg. Brasiliens urskogar lärde han känna tillsammans med en annan vinddriven svensk, Rio-Anders, och en amerikansk upptäcksresande som skulle utforska området mellan Pernambucko (Racif) och Rio. I Marsielle i november 1936 blev han robbad på sina få ägodelar, men han var inte sen att acceptera när en tysk sjöman han tidigare seglat med undrade om han inte ville skifta kostymering och iklä sig legionens uniform. Utan betänketid följde han med över bron som skilde Fort Saint Jean från kvarteren i den gamla stadsdelen och i legionen fostrades han till en vältränad krigare för att strida under trikolorens banér. Han kom att tillbringa tio år tillsammans med män vars bröst senare dignade av tapperhetsmedaljer, män som utförde alla de vidrigheter som faller på en soldats lott, för krigets lagar är av den art som tillåter legaliserat våld var man än befinner sig i världen.
 
Efter hårda år som sjöman, ströjobbare och legionär står Harry på Bromma flygplats. Eftersom han inte vill ha någon uppmärksamhet har han stoppat sin kepi i en påse, för att obemärkt kunna smita ut i det svenska samhället. Men de stora dagstidningarna har för vana att bevaka inkommande plan för eventuellt intressanta nyheter och människor från den krigshärjade kontinenten och hans uniform röjer honom. En livs levande främlingslegionär, tidningsmurvlarna inser genast hans nyhetsvärde och hugger tänderna i sitt intervjuoffer. Svenska Dagbladet, Stockholms-Tidningen, DN och de andra stora drakarna får gott om stoff till morgondagens upplagor. Men vid hemkomsten blir han snart varse om att även vissa myndighetspersoner visar stort intresse för hans person. Under valhänta försök att glömma det förflutna och finna fotfäste i ett civilt samhälle, kommer han i kontakt med kvinnor och män som innehar nyckelpositioner inom olika ämbetsverk. En del visar öppet sin motvilja gentemot honom, därför att han under kriget, i deras ögon, kämpat på fel sida.

Men detta är att gå händelserna alldeles i förväg, så vi börjar från början.

Ljusne i Hälsingland, där allt började

Den 16 april 1915 hemsöktes Vårdberget i Ljusne av årets värsta snöstorm. Samtidigt som snömassorna vräkte ned över de fyra trähusen som låg på en klipphylla vid foten av bergets norra sida, kom Harry till världen. Enligt hans mormor Brita föddes han med segerhuva, sådant kände hon till, för hon var en kunnig gumma med örter och litet ”hokus-pokus”.

Fortsättning följer – efter manus av Harry Forsberg, redigerat och skrivet i tredje person…


Kort introduktion

12 oktober, 2012

”Harry Forsberg är än idag ihågkommen i legionen, hans drag återfinns i byster och konstverk där man eftersträvat att skildra den ideale legionären. Harry var en viril och reslig man som gjorde starkt intryck på alla han mötte.”

Tamas Weber, ordförande för legionärernas kamratförening i Sverige (Ljusnan, 29 mars 2003)

”Många grabbar skulle må bra av fem år i legionen. Det är en bra fostran. Men legionen antar ju inte vilket skräp som helst.”

Harry Forsberg i DN 9 nov 1987

Äventyrslusten drev Harry Forsberg att i unga år gå till sjöss. Efter växlande öden hamnade han i Franska främlingslegionen, där han kom samman med en brokig skara äventyrare och lycksökare från världens alla hörn, som – hur olika de än var – förenades i ett visserligen råbarkat men hårt sammansvetsat kamratskap. Under devisen ”Marschera eller dö” drog legionärernas marschkolonner kors och tvärs genom Saharas glödheta öken på farofyllda och strapatsrika räder mot revolterande beduinstammar och plundrande rövarhorder. Äventyrslusten fick sitt lystmäte av spänning i dessa ökenstrider på liv och död, men av äventyrets romantik fann de inga spår. Desto mer frodades brutalitet, sadism och tyranni i legionärernas led, och av fysisk ansträngning krävdes ett ständigt maximum. Men då och då kunde legionärslivet också bjuda på glädje och lust. Det kunde vara en stämningsstund vid lägerelden, vilan under oasens skuggande palmer eller några timmars permission i marockanska städers glädjekvarter. 

Sammanfattning:

Harry tog värvning i la Légion Ètrangére i oktober 1936, deltog i blodiga strider med nordafrikanska beduinstammar, stred mot Rommels trupper i Nordafrika, deltog vid de allierades invasion av Sicilien och Italien och tillfångatogs av tyskarna under de hårda striderna vid Monte Cassino och satt sedan först i italienska läger för att senare transporteras till Stalag 8A utanför Görlitz i Tyskland, som befriades av allierade fallskärmsjägare i april 1945. Avmönstrade vid krigsslutet och återvände hem till Svedala i augusti samma år. Innan Harry blev tillfångatagen erhöll han sex tapperhetsmedaljer, befordrades till patrullchef för ett av legionens jägarförband som nattetid utförde spanings- och sabotageuppdrag bakom de tyska linjerna, samt utnämndes i successiv ordning under 1943 till ”caporal-chef” (under fälttåget i Tunisien), ”sergent” (Sicilien), och ”adjutant” i anslutning till Monte Cassino, Italien.

Väl hemma i Sverige knöts kontakter med militära underrättelsetjänsten under första hälften av 1946, och Harrys kvalifikationer kom till användning inom Stay behind med början under försvarsminister Allan Vougt och handlade bl a om att plocka bort gamla nazister och kommunister som försökte infiltrera och påverka Stay behind i annan än önskvärd demokratisk riktning. Om IB delvis fortfarande är en het potatis och ibland används som politiskt slagträ i vissa debatter, så är denna del av svenska Stay behind minerat område och i princip helt okänt inom svensk historieskrivning.

Har skrivit en uppsjö av artiklar för främst veckopressen, bl a serien som gick i Lektyr 1945-46 och in på 1947. Följetongen ”Resor och äventyr” i gamla Folket i Bild på 60-talet, samt två böcker:

Kamrat med 52 nationer (Hökenbergs förlag, 1946)

Jag var främlingslegionär (Folket i Bild Förlag, 1953)


%d bloggare gillar detta: