Sommaren 1980 läser Ulf Palme Svarta palmkronor som följetong i radio. Bokvalet är skådespelarens eget. Av Carl Magnus von Seth på distriktet i Malmö får jag uppdraget att att göra ett introduktionsprogram. Min presentation av författarskapet varvas med von Seth och Carl-Olof Lång som berättar om sina möten med Peder Sjögren. Själv bidrar han med ett stycke ur en äldre inspelning, ungdomsminnet från tjugotalet, Råttorna i Paris.
Författaren Tage Aurells dotter Lisa ringer efteråt till Carl-Olof och är mycket belåten. Vi får ytterligare en lyssnarreaktion. En viss Herr N låter meddela att han har en bekant som varit med om händelserna i Svarta palmkronor. Från mitt tornrum på Möllevångsgatan ringer jag upp Herr N:s nummer i Stockholm. Jodå, det stämmer bra. Den aktuelle personen är en före detta sjöman och främlingslegionär. På min fråga om N tror att jag törs kontakta mannen svarar han att det säkert går bra. Säg bara inte att du fått veta hans namn via mig och ta det försiktigt. Lycka till.
Det innebär alltid en prövning att närma sig nya intervjuoffer. Trots att jag i sökandet efter upplysningar om Peder Sjögren ständigt varit i kontakt med främmande människor är det lika nervöst varje gång. Blandningen av gåpåaranda och ödmjukhet måste vara välavvägd för att kontakt skall uppstå och därmed – förhoppningsvis – nytt källmaterial meddelas mig.
Min förmedlare herr N lät påskina att den jag önskade träffa var en riktig tuffing. Hans nävar, hårda som trä, hade gått våldsamt fram med misshagliga människor förr. Här gällde det att se upp menade N.
En person med norrländsk accent svarade i andra änden efter några signaler. Visst var jag välkommen på besök, all right, inga problem. Nyss hade tidningen Se varit där och gjort reportage.
Det är alltjämt en kraftkarl som tar emot, långt grått hår, stubbad mustach under en skarpt skuren näsa, röd snusäsduk om halsen och iförd blåjeans. Jag slår på bandspelaren. Tiden som flodpolis i Shanghai, fångenskapen hos tyskarna under andra världskriget och hungermarschen från Stalag 8 A hoppar vi över. Likaså livet bland klarabohemerna i Stockholm. Vi går istället direkt till sjöåren och hur det var att gå på bommen.
Vild-svensken, som han kallades, hade tillsamman med sina skeppskamrater Krokodilen och Karlskrona-Chaplin anlänt till Grao våren 1936 sedan de alla hade fått sparken i en dansk båt. Staden beboddes redan då av ett beryktat gäng sjögrabbar som höll till nere i hamnen där tankvagnarna med vin lossades. På min fråga om han känner igen sig i romanen svarar han att ”Sjögren har fått fram typerna väldigt bra i Svarta palmkronor. Det är vårt beteende han har fångat. Själva atmosfären i boken är äkta. Vi levde bara för vinet och tog dagen som den kom.”
Särskilt en händelse har etsat sig fast hos Vild-svensken: mötet med en landsman i Grao som inte var sjöman. Ett faktum värt att notera eftersom sjöfolket höll ihop och släppte som regel inte in några andra i sin krets. (Undantaget var Långfarts-Charlie vars enda tid till sjöss var då han stuvat sig ned till Grao.) Främlingen gick omkring med en pappersbunt i fickan, ett ”manuskript”, som han sa. Min sagesman minns episoden väl eftersom han aldrig tidigare hört det främmande ordet. Av manuskriptet ska bli en bok som jag skriver på, en bok om er, säger han. – En bok om oss! Det är väl för fan ingenting att skriva om, replikerar Vild-svensken…
Publicerat av Wilhelm Forsberg 
Främlingslegionären Harry Forsberg 