Forsberg – landets minst hemliga agent

12 november, 2012

Efter avslöjandet om giftdumpningarna: ”Det sved säkert i vissa rövar i systemet”

Donald Forsberg är mannen med många åsikter – och som många har åsikter om.
I decennier arbetade han i det fördolda inom underrättelsetjänsten, men det var då. På senare år har han tvärtom blivit ett välkänt ansikte i samhällsdebatten.
– Numera är jag nog den minst hemlige hemliga agenten i landet, säger han.

Visby hamn 15 februari 2010. I bassängen ligger fartyget Triton, Kustbevakningens nya stolthet som den här dagen ska namnges av myndighetens generaldirektör och landets försvarsminister.

Framför den improviserade talarstolen trängs riksdagspolitiker, kommunpampar, läns- och polisledning, militärer och kustbevakare – alla inbjudna med löften om vackra hyllningstal och en dignande lunchbuffé.

Få lägger märke till den ensamme mannen på kajen, som med händerna i jackfickorna stilla betraktar skådespelet.

Med ett yrkesliv inom den svenska underrättelsetjänsten bakom sig är gotlänningen Donald Forsberg, 64, van att se utan att synas. Van att vara maktens redskap och ta personliga risker utan några officiella erkännanden som belöning.

Att påstå att han föddes in i branschen är ingen överdrift. Han är faktiskt själv frukten av ett underrättelseuppdrag. På 40-talet återvände Donald Forsbergs far till Sverige. Han var före detta främlingslegionär och hade suttit i tyskt arbetsläger under kriget.

Den svenska militären fick upp ögonen för honom och skickade en vacker kontorist vid staben i Vaxholm att kontrollera hans bakgrund. Hon tog kontakt med honom på ett fik i Gamla stan där han brukade dricka kaffe. Och hon kunde bekräfta hans bakgrund – och blev på kuppen gravid.

”Städa upp”
– Farsgubben fick ingå i en grupp med uppgift att ”städa upp” i Sverige efter kriget. I patrullen fanns sådana som hade skäl att ogilla nazister och kommunister. Han fick helt enkelt i uppdrag att döda gamla naizister som fanns i landet, berättar Donald Forsberg, som växte upp i Fårösund utan sin far.

Under värnplikten som röjdykare 1966-67 bestämde han sig för att leta upp fadern som arbetade på Club Saltsjön, en krogbåt nedanför Dramaten i Stockholm. Snart fick han själv jobb i baren på helgerna.

Det var också där organisationen IB fick korn på honom. Efter ett par timmars samtal i en lägenhet på Östermalm hade han låtit sig värvas till kontraspionaget.

– Det var jättespännande och jag kunde bara inte tacka nej. Dessutom hade ju farsgubben rekommenderat mig, minns Donald Forsberg.

Han fick bland annat sitta på krogar där sovjetiska agenter höll till. Det gällde att notera och fotodokumentera vilka svenskar de hade kontakt med. Ett par år senare stationerades han på hemön med uppgiften att kartlägga politiska extremister med ambitionen att med våld störta den svenska demokratin. Eller som han själv uttrycker det, de som hade relation till främmande makt och som hellre såg att Sverige styrdes från Moskva eller Peking.

Rullades upp
Sedan kom IB-affären. Flera agenter fick sina identiteter röjda när skandalen om den hemliga åsiktsregistreringen rullades upp.

Donald Forsberg hörde till dem som slapp rampljuset, och kunde fortsätta arbeta inom andra delar av underrättelsetjänsten. Det handlade bland annat om att agera kurir mellan Sverige och baltstaterna, med ett jobb på ett passagerarfartyg som täckmantel.

Efter drygt två decennier i branschen slutade han 1990 när hans avdelning lades ner.

Många har åsikter om Donald Forsberg.

Många är de som kallat honom både stolle och mytoman. Kanske är det sant. De flesta av hans påståenden är ju av naturliga skäl svåra att kontrollera. Eller kan det vara så enkelt att hans berättelser bryter irriterande mycket mot belackarnas världsbild?

Kalla krigets rädslor och förberedelser för en storkonflikt i Norden är väldokumenterade, liksom främmande makters verksamhet i Sverige. Att gotlänningar och Gotland med sitt läge i Östersjön inte skulle ha berörts av det politiska spelet är orimligare än motsatsen.

Själv tar han angreppen på hans person med ro.

– Det där studsar på mig. Det ingår i min roll att få skit.

Som före detta agent borde han väl ändå hålla en låg profil, tycker en del.

Räds inte
Men det är det sista Donald Forsberg gör. Han räds inte att lägga sig i samhällsdebatten. Han skriver insändare i lokal- och rikstidningarna, syns i artiklar och tv-inslag.

Hjärtefrågorna kretsar kring säkerhets- och miljöpolitik. Han drar sig inte för att lufta sina åsikter om allt från Palmemordet och FRA:s signalspaning till räddningstjänstens beredskap på landsbygden och mobilstrålningens risker.

Han diskuterar gärna den rysktyska gasledningen och drog sig inte att JK-anmäla journalisten och författaren Jan Guillou för förtal när han kände det påkallat.

I bland tar sig engagemanget mer konstnärliga uttryck, som när han sjöng visor i lokalradion eller lade en stor sten med en dikt ingraverad på stranden vid Ryssnäs på Fårö.

Tystnadsplikten gentemot staten är livslång och när hans inlägg tangerar det forna livet inom underrättelseväsendet väljer Donald Forsberg noga vilka uppgifter han går ut med.

En sak är klar. Efter decennier av tystnad har den hemlige agenten tagit bladet från munnen.

Men hur kunde det bli så?

De senaste åren har han upplevt flera omvälvande händelser, förklarar han. För 13 år sedan blev han för första gången pappa, och livet fick en helt ny dimension. Men snart kom hans förflutna i kapp honom.

Donald Forsberg gick in i en djup depression, och fick av läkare rådet att ta itu med sina obearbetade upplevelser.

– Man går inte skadelös ur ett sådant liv. Jag var full av saker som jag aldrig fått prata med någon om. Jag fick ju aldrig någon debriefing som man får i dag, och var fullständigt på väg in i väggen, säger han.

Under ett par år reste Donald Forsberg regelbundet till Stockholm där han träffade andra före detta underrättelsemän för att prata av sig. Nu säger han sig må bra igen.

För knappt ett år sedan skapade han på nytt stora rubriker efter att ha lämnat uppgifter till ”Uppdrag granskning” om ryska giftdumpningar i svensk ekonomisk zon på 90-talet. Uppgifterna var så känsliga att underrättelsetjänsten i det längsta förnekade all kännedom om dem.

Trots riskerna för obehag valde Donald Forsberg ändå att framträda med sin identitet i tv-programmet. Avfallet på havsbotten är en tickande miljöbomb och människor måste få veta, menade han.

Sved säkert
– Ja, det sved säkert i vissa rövar i systemet, men jag har ett behov av att sjunga ut. Någon måste ju göra det! Jag har två små döttrar och de måste ha en framtid. Det här har blivit en drift för mig, och jag skulle betrakta mig själv som feg om jag inte lade mig i, säger Donald Forsberg med eftertryck.

Nu kritiserar han den stat han själv var beredd att offra livet för.

Han klagar på regeringarna Persson och Reinfeldt för att de inte försöker ta reda på vad Ryssland egentligen dumpade i Östersjön. Regeringen törs inte stöta sig med Ryssland, är hans egen förklaring.

Tillbaka till hamnen och Triton, fullastad av samhällstoppar.

Vad rörde sig i ditt huvud när du ensam på kajen betraktade ceremonin på fartyget?

– Jag tänkte att där står de med sina fina titlar och uniformer, men allt de gör är att köra ett spel för gallerierna. Ett spel där allt redan är förutbestämt.

Petra Jonsson

Helagotland.se 2010-12-18

http://www.helagotland.se/nyheter/artikel.aspx?articleid=6522201


Vi behöver fler agenter

12 november, 2012

FÖRE DETTA IB-AGENT TILL ATTACK MOT JUSTITIEMINISTER THOMAS BODSTRÖM

Under den tid då vänsterextrema revolutionärer planerade att begå högförräderi och svenska kommunister såg sina främsta politiska ledare i härskarna i Kreml, var det av största vikt för det svenska samhället att känna till alla de personer som kunde komma att utgöra en fara för demokratin och vårt nationella oberoende.

Det gällde att snabbt kunna ta loven av varje rörelse som de facto påbörjade ett arbete för att förändra det svenska statsskicket i riktning mot diktatur under inflytande av en främmande makt. Man kan och ska naturligtvis i samhället diskutera huruvida denna risk föreligger, men om man finner att en viss risk finns måste staten ha ett instrument för att utföra detta uppdrag. I normala fall ska detta naturligtvis vara Säpo.
  Trots att man från politikernas sida naturligtvis fruktade revolutionära och/eller landssvikande kommunister, vågade man inte ta en öppen debatt mot dem. Man vågade inte stå för Säpos kontroller, utan förbjöd polisen att ägna sig åt vad som påstods vara ”åsiktsregistrering”. Därmed trodde den allmänna opinionen att registreringen av kommunister stoppats.
  Istället påbörjades en helt dold verksamhet som innebar att tiotusentals kommunister kom att registreras av den då ytterst hemliga organisationen IB. Särskilda kommunregister kom att inrättas och på sina håll bedrev IB en aktiv kamp mot kommunisterna tillsammans med socialdemokraterna, där man utnyttjade hemlig information man samlat in. Man avslöjade vilka som utbildats i öststaterna och läckte information om privata förhållanden.
  Jag tyckte denna verksamhet var helt riktig och att vi inom IB gjorde rätt. Sverige behövde ha koll på landsförrädarna och revolutionärerna. Att stoppa individer som man vet vill skada andra kan inte vara fel! Att förhindra att Sverige råkade illa ut var aldrig en dålig sak.  

Under många år har de flesta av världens underrättelsetjänster satsat enorma resurser på olika slag av tekniska inhämtningsmetoder. Det har rört sig om signalspaning, spaning från satelliter, telefonavlyssning och buggning, och en mängd andra metoder. Nu börjar man dra öronen åt sig då man kunnat konstatera att man inte får svar på tillräckligt många av sina frågor. Särskilt förhållandet mellan insamlad information med mycket hög kvalitet och de stora kostnader som det tekniska insamlandet medför, gör att dessa metoder ifrågasätts.
  Framför allt har öststaternas sönderfall, krigen i Irak, det forna Jugoslavien och Afghanistan samt terrorismen föranlett att många andra länder i allt högre grad inser att tonvikten ska ligga på agenter. En väl placerad agent har nämligen möjlighet att berätta exempelvis vad Saddam Hussein eller ledningen för al-Qaida har för intentioner och hemliga planer. Det behövs en ”agent in place”.

  Även idag riktas svåra hot mot vårt samhälle. Islamistiska terrorister är den mest uppenbara och aktuella faran, men det finns även andra viktiga samhällsproblem som kräver mer eller mindre hårda tag. Vi måste försvara oss hårt och resolut. Men tyvärr gör justitieminister Bodström och den socialdemokratiska regeringen de mest allvarliga misstag man kan tänka sig.
  Istället för att gå på de som utgör problemet och leta efter denna typ av individer, ska man börja registrera och snoka runt varenda person i Sverige. Det är dumt och dyrt. Dessutom kommer man att missa målet och mängder av oskyldiga kommer istället att råka illa ut. Så går det när historielösa amatörer själva ska leka polis.
  De monstruösa dataregister som nu ska byggas upp kommer aldrig att kunna bli det skarpa verktyg man tror. Förutom att man slösar bort mängder av ekonomiska och personella resurser kommer tabbarna att bli alltför många och missarna legio.

  I och med att informationsmängderna blir så gigantiskt stora kommer för många fel att uppstå och de kommer att bli så många att kvaliteten blir så dålig att all information måste dubbelkollas innan den används i de individuella fallen. Därmed försvinner snabbheten och dynamiken från systemet och det kan inte användas för att hitta tidigare okända eller dolda relationer mellan konspirerande terrorister.
  Dessutom är insamlingssystemen alltför lätta att manipulera. Telefoner införskaffas av bulvaner och lånas från bekanta eller sympatisörer. Samtalen sker inte direkt mellan två aktörer utan en person med ett färdigt manus ringer till en annan person som sedan lämnar budskapet vidare till den riktiga mottagaren. Detta kan ske i flera led med flera personer innan och efter telefonsamtalen och/eller med flera telefonsamtal inblandade. Varför tror ni att bin Ladens röst inte längre blir inspelad? Istället för nyckelord som bomber och granater använder man orden meloner och apelsiner, eller DVD-skivor och USB-minnen, eller antal flaskor med läsk och mineralvatten. Kodord är ett gammalt välkänt trick som rätt skött är 100 procent omöjligt att knäcka. Meddelanden kan krypteras och/eller delas upp i flera stycken som skickas olika vägar.
  Eller så kan man använda så kallad steganografi och gömma den krypterade informationen inne i bilder, musikstycken, textdokument eller till och med inne i dataprogrammens körbara kod. Information kan också gömmas i själva datatrafiken, där informationsbitar kan gömmas inne i trafikpaketens styrinformation. Ovanpå detta kan man förvirra motståndaren genom att använda olika slags metoder i ett slumpmässigt schema. Och sedan tror Bodström och andra drömmare att någon ska kunna hitta dessa enstaka gömda meddelanden som dolts bland hundratusentals samtal och meddelanden. Detta är en utopi!

  Det är ju så att all datatrafik är uppdelad i ett antal lika stora så kallade paket. För att varje paket ska komma fram till samma ställe och fogas samman i rätt följd har varje datapaket en så kallad header där en mängd styrinformation anges. I denna header finns det utrymme för ganska mycket information, ungefär som på en blankett med olika rutor för olika slags information. Många gånger är en rad av dessa rutor tomma. Där kan man stoppa in information i utrymmen som dataprogrammen normalt inte letar igenom. Ett specialprogram som enbart letar efter information i en vanligtvis tom ruta, låt oss säga ruta 14, kan kanske plocka ut åtta tecken per informationspaket – och ju mer trafik som skickas ju fler och längre meddelanden kan döljas.

Sverige måste satsa mer på användandet av mänskliga källor.
De stora avlyssnings- och lagringssystemen för teletrafik måste stoppas.

Donald Forsberg,
IB-agent åren 1968–1973

ZENDRY SVÄRDKRONA

Aftonbladet 2006-08-18

http://www.aftonbladet.se/debatt/article10938838.ab


%d bloggare gillar detta: