Att upptäcka sitt påbrå

Vissa människor har en stark inverkan på andra. Min far var en sådan person, han satte avtryck i människor, på gott och ont. Antingen tyckte man om honom eller så tyckte man inte om honom; sällan lämnade han någon oberörd.

Han gick till sjöss i mycket unga år, inspirerad av sin far som varit en äventyrare som 15-åring mönstrat på sitt första segelfartyg 1901, en fyrmastad bark, ner till Kapstaden i Sydafrika och som reste på världshaven under 10-12 år innan han blev familjefar och hamnmästare i Ljusne. Under pappas uppväxt berättade farfar om många äventyr till havs och spännande upplevelser i främmande länder, vilket fick den unge Harry att ofta sitta på en pollare nere i hamnen och med drömmande blick följa fartygen bort över vattnet.

Under sina sex år till sjöss upplevde min far de flesta länder som idkar sjöfart. Han provade på beachkommerns (strandluffarens) hårda lott i de hamnar han bytte fartyg. Brasiliens urskogar lärde han känna tillsammans med en annan vinddriven svensk, Rio-Anders, och en amerikansk upptäcktsresande som skulle utforska området mellan Pernambucko (Racif) och Rio.

Våren 1936 hoppade han av en dansk båt i Grao utanför Valencia i Spanien och levde en tid bland luffarna nere i hamnen, för att senare samma år fly till Marseille i Frankrike när spanska inbördeskriget bröt ut. Som 21-åring skrev han på för franska främlingslegionen och under en 3 månaders rekrytträning drillades han med ständiga fysiska och psykiska tester där syftet var att skapa den beryktade legionärsdiciplinen. Därefter förflyttades han till Marocko 1937, där man 9 av årets 12 månader var ute på patrull bataljonsvis för att hålla landet under kontroll. Under devisen ”Marschera eller dö” drog marschkolonnerna kors och tvärs genom Saharas glödheta öken på farofyllda och strapatsrika räder mot revolterande beduinstammar och plundrande rövarhorder.

När andra världskriget bröt ut var han en fullfjädrad ökenkrigare med erfarenheter från otaliga strider. Intressant nog stred legionen först mot de allierade i Nordafrika medan man lydde under Vichyregimen och marskalk Pétains styre, där ledarskapet senare flyttades över till Charles de Gaulle 1940 och hans fria franska styrkor med säte i London. Därmed skiftades fokus över till general Rommel och hans Afrikakår. 1942 utnämndes han till plutonchef för ett jägarförband som nattetid gick in bakom tyskarnas linjer för att spränga vapenförråd, broar, försåtminera vägar, störa ut transporter, osv. Innan han togs till fånga av tyska SS-trupper vid slaget om Monte Cassino på italienska fastlandet hade han erhållit sex medaljer för tapperhet i strid.

Ett första möte

När jag var 10 år träffade jag pappa första gången. Det blev en sån där händelse som kom att bli en vattendelare där allt kan delas in i ett före och i ett efter. Vi skrattade åt varandra i säkert 20 minuter. Det var blodets röst som talade, vi behövde ingen presentation, det var som om vi alltid hade känt varandra. Mamma brukade säga att jag gick, pratade och rörde mig som pappa. Genom att träffa honom började processen att förstå vem och varför jag var som jag var och varför det inte alltid gick helt smidigt mellan mig och min mor. En sak är säker, det var inte lätt alla gånger att vara ensam grabb med tre viljestarka kvinnor i familjen och att i detta hitta och hävda sin manliga identitet.

Samtidigt hade det varit mindre lyckat att växa upp med pappa. Men det öppnade sig ett suveränt tillfälle runt 1983 när jag kunde flytta hem till gubben och ta honom på pulsen lite närmare och på så sätt förhoppningsvis bättre begripa mig på de krafter som mullrade inom mig. Men det var tveklöst nyttigare att hänga mamma i kjolarna än att växa upp med gubben och här ett exempel på varför: någon gång runt 1971-72 åkte jag hem till pappa när han bodde i en stor våning på St. Paulsgatan vid Mariatorget. När jag kom dit hade precis någon sorts möte avslutats och där män med brutal uppsyn, ärrade ansikten och en typ av ögon jag aldrig sett tidigare, som sett mer av livet än man kanske borde göra, pratandes ett främmande språk (som jag senare förstod var franska), lämnade salongen och våningen. Jag blev ensam kvar med en svensk jag tidigare inte träffat, som gick fram till ett stort stativ och ritade upp konturerna av en människa i naturlig storlek och sedan gick igenom de 10 snabbaste sätten att ljudlöst ta livet av en människa. Jag gissar att männen som lämnade lägenheten var tidigare legionärer och / eller OSA-folk (Organisation de l’armée secrète), som på något sätt hade kopplingar till svensk underrättelsetjänst och Stay behind-grupper (eftersom jag senare kunnat identifiera den svenske mannen som en figur inom just Stay behind) – grupperingar som med största sannolikhet låg bakom Palmemordet 15 år senare: Stark koppling mellan Stay behind och Palmemordet.

Ett annat alternativ är att det var grabbar från ”Deuxième Bureau” jag stötte ihop med där i lägenheten, som var i Stockholm för en operation på svensk mark. Det är inte längre det korrekta namnet på Frankrikes militära underrättelsetjänst, men fortfarande smeknamnet och det namn pappa lärde sig på dem en gång i tiden. Han berättade vid ett tillfälle att de var ena galna djävlar som dödade sin morsa om de fick order om det.

Min yngre bror kom mindre lindrigt undan. När pappa skulle natta honom brukade han dra någon story om hur han sköt den eller den under sin tid i legionen. Vet inte hur rogivande det var, men man kan lugnt konstatera att det inte var det mest pedagogiska greppet. Men vi söner var alla oerhört imponerade och stolta över vår far, som vi någonstans förstod inte var som andra fäder. Å andra sidan var vi grabbar inte heller några normalsvenssons till själ och hjärta, så det gick på ett ut.

Pappa brukade säga: ”Wilhelm, jag förstår inte hur du orkar läsa, skriva och diskutera. Jag vill bara slåss!”. Det där var inte helt sant, för nog läste han böcker allt beroende på vilket humör han var på, men ibland kan en bok, som han ibland sade, vara det bästa sömnmedlet; börja blänga i en bok och man somnar snabbt. Han hade en fenomenal psykologisk blick och kunde läsa av människor som ingen annan och det var bland annat denna överlevnadsinstinkt som tog honom levande genom andra världskriget. Han snappade snabbt, kunde flera språk flytande (arabiska, franska, tyska, engelska), men hade inte tålamodet att läsa tyngre saker. Het i humöret och fullständigt livsfarlig om man kom på kant med honom. Även oss grabbar varnade han, att om vi någon gång skulle komma ihop oss var rådet att snabbt sticka därifrån, för han skulle troligen inte kunna behärska sig – något jag fick stifta bekantskap med vid ett senare tillfälle.

Det där med humöret ställde till det en hel del gånger, som när han och mamma väntade vid en buss- och spårvagnshållplats och en man spanade in mamma. Pappa frågade vad han tittade på och mannen svarade med att ”det har väl inte du med att göra, jag tittar på vad jag vill!” Helt fel sak att säga till gubben, men mannen lyckades i sista sekunden rädda sig på en buss som turligt nog kom.

Ett annat exempel är när han bodde uppe på Fjällgatan under första hälften av 70-talet och en av stadens duvskyttar skulle plocka bort lite duvor som häckade i drivor. Men gubben klarade inte av att ha folk med vapen i närheten, så han sa till duvskytten att packa ihop och dra, annars skulle han knäppa honom. Duvskytten tänkte naturligtvis som de flesta skulle gjort i samma situation, att han hade med en galning att göra, så han ringde polisen. Men när polisen fick klart för sig med vem de hade med att göra, så sa de till duvskytten att packa ihop sina saker och dra. Gubben hade sina kontakter och beskyddare inom både polisen och underrättelsetjänsten. Det var de senare som var först med att värva honom 1946, innan han någon gång under tidigt 50-tal gick över till Stay behind: På Club Saltsjön häckade spionerna. Chefen var Tore Forsberg, en legendar inom kontraspionaget, men inte på något sätt släkt med oss.

Efter en resa till Marocko under mitten av 80-talet och på väg hem till Sverige blev han omringad av ett gäng araber i metron i Paris där några avledde hans uppmärksamhet medan en annan snodde hans videokamera. Gubben slet upp sin kommandokniv (som han hade i stövelskaftet på dessa resor) och körde upp den i röven på en av angriparna som stapplande hjälptes iväg av sina kamrater. Polisen tillhörande metron var snabbt på plats och tog honom till sitt kontor på centralstationen och begärde få se hans legitimation. Han plockade fram sitt legionärsleg. ”Ah merde”, svor polisen, ”vi kunde väl ge oss fan på att det var en av er sort”. Den reguljära polisen vill i normala fall inte ha med legionärer att göra, utan när dessa får spelet på någon av barerna nere i Marseille kallas alltid militärpolisen in. Nu sa de att de inte kunde garantera hans säkerhet, så de hjälpte honom komma i ordning, tvättade ren kniven och eskorterade honom till ett tåg med destination Stockholm.

Historierna är otaliga.

Det här betyder inte att han inte var kulturellt intresserad, tvärtom. Samtidigt som han är en av de brutalaste personer jag träffat, så var han också den diametrala motsatsen: poetisk, filosofiskt finstämd, omtänksam och hänsynsfull; karaktärsdrag, som han själv uttryckte det, många gånger hade svårt att rymmas i en och samma kropp. När han kom hem i augusti 1945 efter andra världskriget och inte längre stod ut med folket uppe i Ljusne-Söderhamn, så stack han ner till Stockholm och sökte sig till människor som såg och upplevde livet och tillvaron ur ett annat perspektiv än de snälla men många gånger alltför vanliga svenskarna med hus, barn och all sin normalitet. Lugnet och tystnaden uppe i hälsingeskogarna var öronbedövande. Hans krigsminnen levde rövare med honom om nätterna och han behövde distraktion för att undkomma marorna som red honom. Och det var i Klara och Gamla stan han träffade och lärde känna Nils Ferlin och alla de andra. Eftersom han såg bra ut, var en jävel på damer, med ett rykte om sig att vara farlig, omskriven i pressen som den hemkomne legionären, skrev om andra världskriget och legionen för Lektyr (som uteslutande var en äventyrstidning på den tiden), så fick han ett helt följe av unga grabbar som var imponerade av honom: Keve Hjelm (skådespelare, regissör), Peter Lindgren (vidunderlig skådespelare och pappa till Monika Nielsen), Arne Ragneborn (skådespelare, regissör, pappa till Ann Zacharias), Åke Lion (som senare blev präst och som förrättade pappas begravning) med flera andra. De hängde på ställen som Tennstopet på Vattugatan i gamla Klara och Ormens Pigor i Gamla stan, söp och slogs, skrev poesi och förförde damer.

Min lillebror kommer ihåg när han och pappa var hemma hos Evert Taube, som min bror tyckte var en tråkig fan (ur barnets perspektiv). Och han kommer ihåg när han och gubben var på Skansen och Lill-Babs plötsligt dyker upp och säger: ”Men heeej Haaarry!”, med pappa som genast vände på klacken och drog åt andra hållet. Han hade troligen satt på henne precis som med många andra av damerna som inte säger nej till ett nyp med en sådan kändis som han var då. Och han var ju inte den som inte tog för sig.

Någon gång under slutet 40-talet blev Nisse Ferlin och farsgubben intresserade av samma kvinna, den kända konstnärinnan Idun Lovén, som sedermera blev rektor på sin egen konstskola och som senare antog hennes namn, Konstskolan Idun Lovén.

Under den tid pappa levde med Idun var Nisse olyckligt kär. Gubben var ett svårartat hinder till Idun att komma över för Nisse, som själv var en kraftkarl som kunde slå på truten då det behövdes. Men Nisse lade eventuella idéer om att överta Idun åt sidan när pappa och Idun gifte sig 1950 och skrev i saknaden istället en dikt som jag just nu inte kommer på vad den heter.

Kort sagt, han kände en faslig mängd människor och umgicks med kändiseliten, var intresserad av konst och skrev poesi, hängde med konstnärer och författare i Klara och Gamla stan och på de hippa ställen som då fanns – samtidigt som andra sidor i hans personlighet kom till uttryck när han jobbade för Stay behind ”i rikets tjänst.”

Hur allt har ett slut

Mitt i natten på franska nationaldagen den 14 juli 1992 mördades vår yngre bror Mon Fredrik Bäcklinder på ett av legionens logement i Orange i södra Frankrike. En annan legionär hade fått en mental knäpp och utan anledning smugit in på Mons logement och drämt en yxa i huvudet på honom. Det flesta hade permis och det låg endast två killar till på logementet, men Mon råkade ligga närmast logementsdörren och därför blev det han och inte någon av de andra. Mon och mördaren varken kände eller hade något otalt med varandra. Han hade gått genom grundutbildningen med flaggan i topp och kommit ut som nummer 6 i sin grupp, och valde av vissa skäl kavalleriet framför fallskärmsjägarna på Korsika och hade därför förflyttats till Orange i november året före för vidare utbildning, där han när han mördades väntade på att tillsammans med sin pluton bli placerad i Kambodja. Han hade hunnit med ett år i legionen, blivit erbjuden korpralskolan (som vanligtvis är aktuell först efter 3 eller 5 år) men valde att gå den senare. Han stortrivdes.

Mordet på min yngre halvbror tog hårt på pappa och han hämtade sig aldrig riktigt och dog tre månader senare, 77 år gammal och en lätt hjärtattack i sömnen. Till viss del påskyndades det hela av det faktum att han dragit på sig malaria i Nordafrika, vilket brukar slå sig på hjärta, njurar och lungor och de sista 15 åren drabbades han av minst två hjärtattacker som resultat och han var emellanåt tvungen att äta nitroglycerintabletter för att hjärtat krånglade. I allt annat var det en hårding med järnfysik. Efter första infarkten då han togs in på sjukhus satt han på motionscykeln redan första eller andra dagen och om läkarna inte sett det med egna ögon hade de aldrig trott på det. Efter mordet sa folk som mötte honom på stan att han för första gången såg ut som en gammal man, han som annars brukade se en 10-15 år yngre ut, med inre kraft, karisma och pondus strålande kring honom.

En annan sak som tog på gubben efter mordet var när han och Bäcklinder-klanen åkte ner till Orange i Frankrike för att ordna upp efter Mons död och det inte längre fanns äldre legionärer kvar som kunde dela hans minnen från tiden i legionen. Så länge jag kan minnas pratade han då och då om hur han levde på lånad tid, i meningen att han borde varit död precis som sina närmaste kamrater, som dog före eller under andra världskriget medan han själv överlevde. Och nu mer än 45 år senare fanns det inte några gamla uvar kvar i självaste legionen som kunde dela hans minnen. Det fanns ett vemod i detta, att tiden sprungit ifrån honom och att han alltmer graviterade mot ålderdomen. Väl tillbaka i Sverige sa han att han var trött på sin legionärsidentitet och att ständigt dra samma gamla historier – han var helt enkelt färdig med det som varit det dominerande inslaget i livet, den cykliska banan hade slutit sin cirkel och hans öde spelat ut sina kort i denna inkarnation.

Jag snappade inte det där då, för att jag var upptagen med tunga saker som pågick i mitt eget liv, förrän det jag minst av allt väntade mig inträffade, att pappa plötsligt dog. Hur i hela friden kunde det gå till!? Det var ju inte mer än fem år dessförinnan som vi bodde ihop på Hornsgatan, då det var full fart, damer som kom och gick, journalister på besök för en story, hans böcker som fortfarande gick som smör i solsken på antikvariaten runt om på stan – och inte minst många grabbar som sökte upp honom för några goda råd på vägen till att själva söka lyckan i legionen. Livet är ett mysterium och det är inte lätt att känna sig hemma i ett samhälle baserat på en kombination av materialistisk-demokratisk lyckofilosofi och perverterad individualism, utan någon djupare mening, sammanhang eller större gemenskap och att i detta hitta sin plats i tillvaron. Många driver därför som löv för vinden och vet inte vad de ska göra av sig själva och sina liv. Min halvbror var ett typexempel på att inte finna sig tillrätta i det civila livet, med en stor och många gånger förvirrande personlig frihet som det är lätt att gå bort sig i, utan några egentliga strukturer bortsett Svenssonlivet och löneslaveriet som enda alternativ. Hans ett år i legionen blev därför bland de lyckligaste han hade. Många andra upplever samma sak, att de i legionen hittar ett kamratskap i ordets verkliga betydelse – medan andra förvisso har helt annorlunda erfarenheter, men det är en annan historia.

Nu var pappa helt plötsligt borta, han som alltid varit en så drivande och dynamisk urkraft i våra liv, så pigg och frisk att vi trodde att han skulle överleva oss alla.