Att upptäcka sitt påbrå

3 april, 2014

Vissa människor har en stark inverkan på andra. Min far var en sådan person, han satte avtryck i människor, på gott och ont. Antingen gillade man honom eller så gillade man honom inte, men han lämnade ingen oberörd.

Han gick till sjöss i mycket unga år, inspirerad av sin far som själv varit en äventyrare som 15-åring mönstrat på sitt första segelfartyg 1901, en fyrmastad bark, ner till Kapstaden i Sydafrika och som reste på världshaven under 10-12 år innan han blev familjefar och hamnmästare i Ljusne. Under pappas uppväxt berättade farfar om många äventyr till havs och spännande upplevelser i främmande länder, vilket fick den unge Harry att ofta sitta på en pollare nere i hamnen och med drömmande blick följa fartygen bort över vattnet.

Under sina sex år till sjöss upplevde min far de flesta länder som idkar sjöfart. Han provade på beachkommerns (strandluffarens) hårda lott i de hamnar han bytte fartyg. Brasiliens urskogar lärde han känna tillsammans med en annan vinddriven svensk, Rio-Anders, och en amerikansk upptäcktsresande som skulle utforska området mellan Pernambucko (Racif) och Rio.

Våren 1936 hoppade han av en dansk båt i Grao, Valencia i Spanien och levde en tid bland luffarna nere i hamnen, tills han senare samma år flydde till Marseille i Frankrike när spanska inbördeskriget bröt ut. Som 21-åring skrev han på för franska främlingslegionen och under en 3 månaders hård rekrytträning drillades han med ständiga fysiska och psykiska tester, där syftet var att skapa den beryktade ”legionärsdiciplinen”. Därefter förflyttades han till Marocko 1937, där man 9 av årets 12 månader var ute på patrull bataljonsvis för att hålla landet under kontroll. Under devisen Marschera eller dö drog marschkolonnerna kors och tvärs genom Saharas glödheta öken på farofyllda och strapatsrika räder mot revolterande beduinstammar och plundrande rövarhorder.

När andra världskriget väl bröt ut var han en fullfjädrad ökenkrigare med erfarenheter från otaliga strider. Intressant nog stred legionen först mot de allierade i Nordafrika medan man lydde under Vichyregimen under Pétains styre, men att ledarskapet senare flyttades över till Charles de Gaulle och hans fria franska styrkor med säte i London. Därmed skiftades fokus över till tyskarna och då särskilt general Rommel och hans Afrikakår. 1942 utnämndes han till plutonchef för ett jägarförband som nattetid gick in bakom tyskarnas linjer för att spränga vapenförråd, broar, försåtminera vägar, störa ut transporter, osv. Innan han togs till fånga av tyska SS-trupper vid slaget om Monte Cassino på italienska fastlandet hade han erhållit sex medaljer för tapperhet i strid.

Ett första möte

När jag var 10 år träffade jag pappa första gången. Det blev en sån där händelse som kom att bli en vattendelare, där allt kan delas in i ett före och i ett efter. Vi skrattade åt varandra i säkert 20 minuter. Det var blodets röst som talade, vi behövde ingen presentation, det var som om vi alltid hade känt varandra. Mamma brukade säga att jag gick, pratade och rörde mig som pappa. Genom att träffa honom började processen att förstå vem och varför jag var som jag var och varför det inte alltid gick helt smidigt mellan mig och min mor. En sak är säker, det var inte lätt alla gånger att vara ensam grabb med tre viljestarka tjejer i familjen och att i detta hitta och hävda sin manliga identitet.

Samtidigt hade det varit mindre lyckat att växa upp med pappa. Men det öppnade sig ett suveränt tillfälle runt 1983, när jag kunde flytta hem till gubben och ta honom på pulsen lite närmare och på så sätt förhoppningsvis bättre begripa mig på de krafter som mullrade inom mig. Men det var tveklöst nyttigare att hänga morsan i kjolarna än att växa upp med gubben och här ett exempel på varför: någon gång runt 1971-72 åkte jag hem till pappa när han bodde i en stor lägenhet på St. Paulsgatan vid Mariatorget. När jag kom dit hade precis någon sorts möte avslutats och där män med brutal uppsyn, ärrade ansikten och en typ av ögon som sett mer av livet än man kanske borde göra, pratandes ett främmande språk (som jag senare förstod var franska), lämnade vardagsrummet och lägenheten. Jag blev ensam kvar med en svensk jag tidigare inte träffat, som gick fram till ett stort stativ och ritade upp konturerna av en människa i naturlig storlek och sedan gick igenom de 10 snabbaste sätten att ljudlöst ta livet av en människa. Jag gissar att männen som lämnade lägenheten var tidigare legionärer och/eller OSA-folk (Organisation de l’armée secrète), som på något sätt hade kopplingar till svensk underrättelsetjänst och Stay behind-grupper (eftersom jag senare kunnat identifiera den svenske mannen som en figur inom just Stay behind) – grupperingar som med största sannolikhet låg bakom Palmemordet 15 år senare: http://newsvoice.se/2013/01/27/stark-koppling-mellan-stay-behind-och-palmemordet/

Ett annat alternativ är att det var grabbar från ”Deuxième Bureau” jag stötte ihop med där i lägenheten, som var i Stockholm för en operation på svensk mark. Det är inte längre det korrekta namnet på Frankrikes militära underrättelsetjänst, men fortfarande smeknamnet och det namn pappa lärde sig på dem en gång i tiden. Han berättade vid ett tillfälle att de var ena galna djävlar som dödade sin morsa om de fick order om det.

Min yngre bror kom mindre lindrigt undan. När pappa skulle natta honom brukade han dra någon story om hur han sköt den eller den under sin tid i legionen. Vet inte hur rogivande det var, men man kan lugnt konstatera att det inte var det mest pedagogiska greppet. Men vi söner var alla oerhört imponerade och stolta över vår far, som vi någonstans förstod inte var som andra fäder. Å andra sidan var vi grabbar inte heller några normalsvenssons till själ och hjärta, så det gick på ett ut.

Pappa brukade säga: ”Wilhelm, jag förstår inte hur du orkar läsa, skriva och diskutera. Jag vill bara slåss!”. Det där var ju inte helt sant, för nog läste han böcker allt beroende på vilket humör han var på, men ibland kan en bok, som han ibland sade, vara det bästa sömnmedlet; börja blänga i en bok och man somnar snabbt. Han hade en fenomenal psykologisk blick och kunde läsa av människor som ingen annan och det var bland annat denna överlevnadsinstinkt som tog honom levande genom andra världskriget. Han snappade snabbt, kunde flera språk flytande (arabiska, franska, tyska, engelska), men hade inte tålamodet att läsa tyngre saker. Het i humöret och fullständigt livsfarlig om man kom på kant med honom. Även oss grabbar varnade han, att om vi någon gång skulle komma ihop oss var rådet att snabbt sticka därifrån, för han skulle troligen inte kunna behärska sig – något jag fick stifta bekantskap med vid ett senare tillfälle.

Det där med humöret ställde till det en hel del gånger, som när han och mamma väntade vid en buss- och spårvagnshållplats och en man spanade in morsan. Farsan frågade vad han tittade på och mannen svarade med att ”det har väl inte du med att göra, jag tittar på vad jag vill!” Helt fel sak att säga till gubben, men mannen lyckades i sista sekunden rädda sig på en buss som turligt nog kom.

Ett annat exempel är när han bodde uppe på Fjällgatan under första hälften av 70-talet och en av stadens duvskyttar skulle plocka bort lite duvor som häckade i drivor. Men farsgubben klarade inte av att ha folk med vapen i närheten, så han sa till duvskytten att packa ihop och dra, annars skulle han knäppa honom. Duvskytten tänkte naturligtvis som de flesta skulle gjort i samma situation, att han hade med en galning att göra, så han ringde polisen. Men när polisen fick klart för sig med vem de hade med att göra, så sa de till duvskytten att packa ihop sina saker och dra. Gubben hade sina kontakter och beskyddare inom både polisen och den militära underrättelsetjänsten. Det var de senare som var först med att värva honom 1946, innan han någon gång under tidigt 50-tal gick över till Stay behind: http://www.aftonbladet.se/nyheter/kolumnister/robertaschberg/article474695.ab Chefen var Tore Forsberg, en legendar inom kontraspionaget, men inte på något sätt släkt med oss.

Efter en resa till Marocko under mitten av 80-talet och på väg hem till Sverige, blev han omringad av ett gäng araber i metron i Paris där några avledde hans uppmärksamhet medan en annan snodde hans videokamera. Gubben slet upp sin kommandokniv (som han hade i stövelskaftet på dessa resor) och körde upp den i röven på en av angriparna som stapplande hjälptes iväg av sina kamrater. Polisen tillhörande metron var snabbt på plats och tog honom till sitt kontor på centralstationen och begärde få se hans legitimation. Han plockade fram sitt legionärsleg. ”Ah merde”, svor polisen, ”vi kunde väl ge oss fan på att det var en av er sort”. Den reguljära polisen vill i normala fall inte ha med legionärer att göra, utan när dessa får spelet på någon av barerna nere i Marseille kallas alltid militärpolisen in. Nu sa de att de inte kunde garantera hans säkerhet, så de hjälpte honom komma i ordning, tvättade ren kniven och eskorterade honom till ett tåg med destination Stockholm.

Historierna är otaliga.

Det här betyder inte att han inte var kulturellt intresserad, tvärtom. Samtidigt som han är en av de brutalaste personer jag träffat, så var han också den diametrala motsatsen: poetisk, filosofiskt finstämd, omtänksam och hänsynsfull; karaktärsdrag, som han själv uttryckte det, många gånger hade svårt att rymmas i en och samma kropp. När han kom hem i augusti 1945 efter andra världskriget och inte längre stod ut med folket uppe i Ljusne-Söderhamn, så stack han ner till Stockholm och sökte sig till människor som såg och upplevde livet och tillvaron ur ett annat perspektiv än de snälla men många gånger alltför vanliga svenskarna med hus, barn och all sin normalitet. Lugnet och tystnaden uppe i hälsingeskogarna var helt enkelt för öronbedövande. Hans krigsminnen levde rövare med honom om nätterna och han behövde distraktion för att undkomma marorna som red honom. Och det var i Klara och Gamla stan han träffade och lärde känna Nils Ferlin och alla de andra. Eftersom han såg bra ut, var en jävel på damer, med ett rykte om sig att vara farlig, omskriven i pressen som den hemkomne legionären, skrev om andra världskriget och legionen för Lektyr (som uteslutande var en äventyrstidning på den tiden), så fick han ett helt följe av grabbar som var imponerade av honom: Keve Hjelm (skådespelare, regissör), Peter Lindgren (vidunderlig skådespelare och pappa till Monika Nielsen), Arne Ragneborn (skådespelare, regissör, pappa till Ann Zacharias), Åke Lion (som senare blev präst och som förrättade pappas begravning) med flera andra. De hängde på Tennstopet på Vattugatan i gamla Klara och Ormens Pigor i Gamla stan, söp och slogs, skrev poesi och jagade damer.

Min lillebror kommer ihåg när han och pappa var hemma hos Evert Taube, som min bror tyckte var en tråkig fan (ur barnets perspektiv). Och han kommer ihåg när han och gubben var på Skansen och Lill-Babs plötsligt dyker upp och säger: ”Men heeej Haaarry!”, med pappa som genast vände på klacken och drog åt andra hållet. Han hade troligen satt på henne precis som med många andra av damerna som inte säger nej till ett nyp med en sådan kändis som han var då. Och han var ju inte den som inte tog för sig.

Någon gång under slutet 40-talet blev Nisse Ferlin och farsgubben intresserade av samma kvinna, den kända konstnärinnan Idun Lovén, som sedermera blev rektor på sin egen konstskola och som senare antog hennes namn, Konstskolan Idun Lovén. https://sv.wikipedia.org/wiki/Idun_Lov%C3%A9n Under den tid pappa levde med Idun var Nisse olyckligt kär. Gubben var ett svårartat hinder till Idun att komma över för Nisse, som själv var en kraftkarl som kunde slå på truten då det behövdes. Men Nisse lade eventuella idéer om att överta Idun åt sidan när farsan och Idun gifte sig 1950 och skrev i saknaden istället en dikt som jag just nu inte kommer på vad den heter.

Kort sagt, han kände och umgicks med kändiseliten, var intresserad av konst och skrev poesi, hängde med konstnärer och författare i Klara och Gamla stan och på de hippa ställen som då fanns – samtidigt som andra sidor i hans personlighet kom till uttryck när han jobbade för Stay behind ”i rikets tjänst.”

Hur allt har ett slut

Mitt i natten på franska nationaldagen den 14 juli 1992 mördades vår yngre bror Mon Fredrik Bäcklinder på ett av legionens logement i Orange i södra Frankrike. En annan legionär hade fått en mental knäpp och utan anledning smugit in på Mons logement och drämt en yxa i huvudet på honom. Det låg två killar till på logementet, men Mon råkade ligga närmast logementsdörren och därför blev det han och inte någon av de andra. Mon och mördaren varken kände eller hade något otalt med varandra. Han hade gått genom grundutbildningen med flaggan i topp och kommit ut som nummer 6 i sin grupp, och valde av vissa skäl kavalleriet framför fallskärmsjägarna på Korsika och hade därför förflyttats till Orange i november året före för vidare utbildning, där han när han mördades väntade på att tillsammans med sin pluton bli placerad i Kambodja. Han hade hunnit med ett år i legionen, blivit erbjuden korpralskolan (som vanligtvis är aktuell efter 3 eller 5 år) men valde att gå den senare. Han stortrivdes…

Mordet på min yngre halvbror tog hårt på pappa och han hämtade sig aldrig riktigt och dog tre månader senare, 77 år gammal och en lätt hjärtattack i sömnen. Till viss del påskyndades det hela av det faktum att han dragit på sig malaria i Nordafrika, vilket ofta slår sig på hjärta, njurar och lungor och de sista 15 åren drabbades han av minst två hjärtattacker som resultat och han var emellanåt tvungen att käka nitroglycerintabletter för att hjärtat krånglade. I allt annat var det en jävla hårding med järnfysik. Efter första infarkten då han togs in på sjukhus satt han på motionscykeln redan första eller andra dagen och om läkarna inte sett det med egna ögon hade de aldrig trott på det. Efter mordet sa folk som mötte honom på stan att han för första gången såg ut som en gammal man, han som annars brukade se en 10-15 år yngre ut, med inre kraft, karisma och pondus strålande kring honom.

En annan sak som tog på gubben efter mordet, var när han och Bäcklinder-klanen åkte ner till Orange i Frankrike för att ordna upp efter Mons död och det inte längre fanns äldre legionärer kvar som kunde dela hans minnen från tiden i legionen. Så länge jag kan minnas pratade han då och då om hur han levde på lånad tid, i meningen att han borde varit död precis som hans närmaste kamrater, som dog före eller under andra världskriget medan han själv överlevde. Och nu mer än 45 år senare fanns det inte några gamla uvar kvar i självaste legionen som kunde dela hans minnen. Det fanns ett vemod i detta, att tiden sprungit ifrån honom och att han alltmer graviterade mot ålderdomen. Väl tillbaka i Sverige sa han att han var trött på sin legionärsidentitet och att ständigt dra samma gamla historier – han var helt enkelt färdig med det som varit det dominerande inslaget i hans liv, den cykliska banan hade slutit sin cirkel och hans öde spelat ut sina kort i denna inkarnation.

Jag snappade inte det där då, för att jag var upptagen med tunga saker som pågick i mitt eget liv, förrän det jag minst av allt väntade mig inträffade, att pappa plötsligt dog. Hur i hela friden kunde det gå till!? Det var ju inte mer än fem år dessförinnan som vi bodde ihop på Hornsgatan, då det var full fart, damer som kom och gick, journalister på besök för en story, hans böcker som fortfarande gick som smör i solsken på antikvariaten runt om på stan – och inte minst många grabbar som sökte upp honom för några goda råd på vägen till att själva söka lyckan i legionen. Livet är ett mysterium och det är inte lätt att känna sig hemma i ett samhälle baserat på en kombination av materialistisk-demokratisk lyckofilosofi och perverterad individualism, utan någon djupare mening, sammanhang eller större gemenskap och att i detta hitta sin plats i tillvaron. Många driver därför som löv för vinden och vet inte vad de ska göra av sig själva och sina liv. Min halvbror var ett typexempel på att inte finna sig tillrätta i det civila livet, med en stor och många gånger förvirrande personlig frihet som det är lätt att gå bort sig i, utan några egentliga strukturer bortsett Svenssonlivet och löneslaveriet som enda alternativ. Hans ett år i legionen blev därför bland de lyckligaste han hade. Många andra upplever samma sak, att de i legionen hittar ett kamratskap i ordets verkliga betydelse – medan andra förvisso har helt annorlunda erfarenheter, men det är en annan historia.

Nu var pappa helt plötsligt borta, han som alltid varit en så drivande och dynamisk urkraft i våra liv, så pigg och frisk att vi trodde att han skulle överleva oss alla…


Historien om en svensk spionjägare

13 november, 2012

Spionjägaren Tore Forsberg var respekterad av både vänner och fiender. När han torsdagen den 2 oktober 2008 fördes till sista vilan fylldes Oscarskyrkan i Stockholm av 200 personer. Många av dem gamla kamrater från olika delar av den svenska underrättelse- och säkerhetstjänsten. – Jag hade tänkt att gå men det kanske hade väckt ont blod, säger spionen Stig Bergling som en gång avslöjades av Forsbergs kontraspionage på Säpo.

Tore Forsberg arbetade vid Säkerhetspolisen i över 30 år. Under kalla krigets sista 15 år var han chef för den rotel som bedrev kontraspionage mot dåvarande Sovjetunionen vilket innebar att han med olika medel försökte avslöja de sovjetiska underrättelseofficerare som försökte värva svenskar till att spionera för Sovjet. Under sina år vid Säpo ska Tore Forsberg ha avslöjat ett trettiotal utländska värvare.

Tore Forsberg kom med tiden att kalla sitt eget yrke för ”den olagliga nödvändighet som alla stater sysslar med”. Exakt hur han utförde detta arbete är en väl förborgad hemlighet.

Forsberg anställdes vid Stockholmspolisen som aspirant 1956 och kom till Säkerhetspolisen 1967 via kriminalpolisen. Han slutade sitt arbete som chef för kontraspionaget 1994 men fortsatte inom Säpo till 1998 då han pensionerades som polisintendent. Åtta år senare kom han och den förre KGB-översten och spionen Boris Grigorjev med sin gemensamma bok ”Spioner emellan”, ett unikt samarbete mellan två forna fiender.

De båda hade träffats för första gången i Karlskrona i oktober 1981 i samband med grundstötningen av den sovjetiska ubåten U-137 i Blekinge skärgård, ett möte som skedde på helt olika premisser. Tore Forsberg reste till Karlskrona för att hålla ett öga på Boris Grigorjev. Boris Grigorjev reste dit, tillsammans med den sovjetiske militärattachén, för att hjälpa ubåtsbesättningen att förhandla med svenskarna, säger han själv. För att se till att ingen av dem hoppade av, säger andra. Både Forsberg och Grigorjev bodde på Hotell Aston där också de flesta journalisterna bodde – men utan att veta vilka grannar de hade lite längre upp i korridoren.

– När det var lunch kunde vi sitta och lyssna till journalisterna och hur de diskuterade det som hade hänt, berättar den förre kommendörkaptenen av första graden Emil Svensson som då arbetade med analys och också han bodde på samma hotell.

Varken Emil Svensson eller någon av journalisterna visste att Tore Forsberg hade som uppgift att vara Säkerhetspolisens överrock åt Boris Grigorjev. Boris Grigorjev själv visste inget:

– Jag anade inte att Tore Forsberg var där, säger han. Hans utseende var okänt för mig så vi kanske träffades i korridoren till hotellet utan att jag visste om det.

Längre fram i livet skulle de två bli vänner och 2005 träffades de två för första gången. När Tore Forsberg fyllde 75 år i somras dök Boris Grigorjev upp på festen.

– Det var sista gången jag träffade Tore, några veckor senare var han död. Tore var en utomordentligt ovanlig svensk med en karisma som skilde ut honom från andra. Han var en mycket begåvad kontraspion som hade stora framgångar för en liten kontraspionagetjänst som Säpos, säger Boris Grigorjev.

– När vi arbetade var vi statstjänare som uppfyllde vår plikt men när vi blev pensionärer upptäckte vi våra privata kvaliteter. Aldrig i mitt liv trodde jag att jag skulle beklaga att min värste fiende från 70-talet skulle dö. Men jag grät när jag fick beskedet. Jag saknar honom.

Vilket Tore Forsberg främsta kap blev är givetvis hemligt. Men mest uppmärksammat var utan tvekan avslöjandet av Östtysklands spionchef Markus Wolf under ett besök i Stockholm den 30 juni 1978.

– Avslöjandet av Markus Wolf var inte en mans förtjänst utan ett lagarbete inom Säpo, säger Sven Åke Hjälmroth som var Säpochef mellan åren 1976 till 1987 och då också Tore Forsbergs chef.

Wolf, som liksom andra spionchefer kallades ”Mannen utan ansikte”, hade aldrig tidigare blivit fotograferad av utländskt kontraspionage. I samband med en övervakning fick Säpos kontraspionage upp spåret och i närheten av Gullmarsplan lyckades man ta bilder av en person som verkade intressant.

Vem det var visste man inte säkert men misstankarna fanns att det var en mycket viktig person. I ett försök att nå klarhet skickade Tore Forsberg bilden till en kontakt på den tyska tidningen Der Spiegel. Kontakten visade den sedan för en avhoppad östtysk underrättelseofficer som häpet undrade ”hur har ni lyckats fotografera min chef Markus Wolf?” Och så var spionchefen röjd.

När båda gått i pension blev de vänner och träffades vid några tillfällen. När Wolf frågade hur Forsberg hade kunnat avslöja honom svarade Forsberg att han hade fått hjälp av svensk kvinna med täcknamnet ”Julia” som arbetade på ett svenskt exportföretag. ”Julia” arbetade som kontraspion åt Säpo och hade tillgång till kvalificerad information från Stasi.

Forsberg förklarade att det var denna agent som hade tipsat Säpo om att några höga östtyska Stasiofficerare skulle komma till Stockholm. På så sätt blev både Stasichefen, Markus Wolf och hans biträdande chef fotograferade när de promenerade i Stockholm.

– Man kan verkligen inte lita på någon, blev Markus Wolfs bittra kommentar när han fick höra detta.

Underrättelse- och säkerhetsverksamhet handlar om kontakter och förtroende. Att lära känna folk och möta dem öga mot öga för att till slut få dem att känna tillit. Och att inte väcka uppmärksamhet medan man gör detta. ”En perfekt spion ska vara som jag: alldaglig, vanlig, inte sticka ut”, sa Tore Forsberg senare i en intervju.

Några av sina sista tankar kring det yrke som han älskade och gjorde till en livsstil satte Tore Forsberg på pränt. Veckorna innan Tore Forsberg gick bort arbetade han in i det sista på ett manus med titeln ”Spioneri är ett nödvändigt ont”. Nästa år kommer manuset ut som bok.

En av dem som blev vän med Tore Forsberg är Donald Forsberg. Trots det gemensamma efternamnet är de två inte släkt men kom båda att ägna sig åt underrättelse- och säkerhetsverksamhet som yrke. Donald Forsberg utbildade sig till militär attackdykare på KA1 i mitten av 1960-talet där han upptäcktes av folk från underrättelsetjänsten.

– Den 18 oktober 1966 blev jag kallad till ett samtal på en adress på Östermalm, minns Donald Forsberg. Två timmar senare gick jag ut på gatan och då var jag IB-agent och visste inte vad jag hade gett mig in i.

IB, eller Informationsbyrån, var en underrättelseorganisation vid sidan av all demokratisk insyn. Dess verksamhet avslöjades i maj 1973 av journalisterna Peter Bratt och Jan Guillou som kunde visa att man bland annat ägnat sig åt att infiltrera vänstergrupper, ägnat sig åt avlyssning, åsiktsregistrering och spionerat utomlands. Något som dåvarande försvarsministern Sven Andersson förnekat på alla punkter.

Efter att ha specialutbildats och lärt sig utseendet på de KGB-agenter som fanns i Stockholm fick Donald Forsberg lära sig ryska innan han skickades ut på fältet. Det första året tillbringade han på de vattenhål där sovjetiska agentvärvare bedrev sin spaning mot journalister och mängder av andra människor.

Tennstopet var en av de krogar som KGB använde som fångstplatser och där kunde Donald Forsberg bevittna hur ryssarna tog sina första kontakter med svenska journalister genom att bjuda dem på öl, sprit och cigarretter.

– Vi visste vilka journalister som bar på den och den informationen, som hade kontakt med politiker och andra. Det var ju det som ryssarna var intresserade av, att snärja en journalist som hade relation till en politiker. Vi kartlade ryssarna i minutiös detalj.

Men IB, som föddes som ett spionprojekt åt det socialdemokratiska partiet, ägnade sig också åt att kartlägga svenskar, något som blev den hemliga organisationens fall.

Tore Forsberg var inte långsint. Forna fiender blev vänner och under en studentafton i Lund i oktober 2003 svarade han på frågor med spionen och den före detta översten i GRU Stig Bergling intill sig. En spion som han själv hade varit med om att avslöja. Bergling hade orsakat stor skada för Sverige sedan han avslöjat i princip hela försvaret mot öster. Han varnade ryssarna för vilka frågor som Säpo intresserade sig för.

Efter föredraget räckte Stig Bergling fram handen till Forsberg där de stod på scenen, men Forsberg tog inte emot den.

– Men det gjorde han senare på kvällen, säger Stig Bergling som minns Tore Forsberg som en person som inte drog sig för att prata med ”graderna under” och alltid var kamratlig och social.

– Det var ju första gången i världshistorien som en infångad spion talade tillsammans med den som hade fångat honom.

Hur det ligger till med detta har vi bara Stig Berglings ord på. Klart är att Tore Forsberg var mycket kluven både inför och efter mötet i Lund. I en intervju sa han att Berglings brott kändes extra svårt eftersom det ”rörde sig om en före detta kollega”, alltså en före detta polis. Samtidigt tillade han: ”men han har ju ändå fått sitt straff”.

Samtidigt menar Lena Breitner, en journalist som var med på Studentafonen, att Tore Forsbergs skäl till att ta med Stig Bergling var att använda honom som ett avskräckande exempel.

– Han ville varna de unga och visa hur illa det kunde gå om man började spionera för en främmande makt, säger hon.

För Tore stod det klart att det spionage som från början gällt militära hemligheter nu allt mer kommit att handla om industrispionage, säger Lena Breitner. Den förändringen gjorde i sin tur att just de unga och välutbildade riskerade att bli föremål för värvningsförsök.

Stig Bergling och Tore Forsberg hade en gemensam historia. De började båda på Östermalms polisstation 1958 och patrullerade en tid tillsammans innan deras vägar skildes. Bergling kom till radiopolisen och sedan utlänningsroteln medan Forsberg gick vidare till kriminalpolisen.

– Sedan kom jag till Säpo i januari 1969 och då var han redan där. Så vi träffades sporadiskt då och då.

Stig Bergling befordrades till expeditionschef på Säpo, där alla rapporter kom under hans ögon. Tore Forsberg hade då ingen aning om att hans gamla kollega hade förvandlats till en av Sveriges största spioner.

– Men han sa till mig efteråt att även om man hade gjort en tabbe här i livet så skulle man få en andra chans, säger Stig Bergling som i dag heter något annat.

En annan som var med under studentaftonen i Lund 2003 var Donald Forsbergs IB-kollega Gunnar Ekberg som hade rekryterats av IB som 19-åring, samtidigt som Donald Forsberg.

– Jag slogs av Tore Forsbergs värme. Där satt han med landsförrädaren och samtalade med honom. Han ville ha fram en riktig bild av verkligheten och var mycket intresserad av nutidshistoria. Han tyckte att det var viktigt att folk skulle förstå den här verksamheten som pågick bakom kulisserna, det här med spionage och sådant.

Ett av Ekbergs uppdrag under sin tid som spion var att infiltrera den palestinska terrororganisationen PFLP i Beirut samtidigt som Donald Forsberg hösten 1973 skickades till Alghero på Sardinien för att ta sig in i Röda Brigaderna som hade ett utbildningsläger där. Under en månads tid arbetade Forsberg med att nästla sig in hos dem för att kartlägga de personer som hade kopplingar till Skandinavien.

– Och det lyckades jag med, säger Donald Forsberg. Och det fanns även svenskar som utbildades för att bli terrorister. När de var färdiga skulle de åka tillbaka hem och vänta på order om vad de skulle spränga.

Gunnar Ekberg och Donald Forsberg träffades aldrig under sin aktiva tid som spioner. De kände över huvud taget inte till varandras existens.

– När man levde i den här världen visste man bara om sin lilla bit och tyckte att man var ganska obetydlig eftersom man inte hade hela bilden, säger Donald Forsberg. Det var en dödssynd om två agenter kände varandra. Man kunde operera sida vid sida utan att någon visste vem den andre var. Vi var bara små tårtbitar i ett stort spel.

Donald Forsberg konstaterar att han och de andra var manipulerade till att känna att Sverige var så illa ute att det bara var en tidsfråga innan en invasion skulle inträffa.

– Det var inte en fråga om ifall det skulle hända utan när det skulle göra det, säger Donald Forsberg. Det motiverade oss. Vi ifrågasatte inte. Vi blev svenska kamikazepiloter men ska man ha effektiva agenter måste man till viss del hjärntvätta dem. Ta bort dem från de normala instinkterna till självbevarelsedrift. Man var ju en fanatiker som slogs mot andra fanatiker. Det måste man nog vara.

Att spioner kunde vara udda var inget nytt men för Tore Forsberg var ”normalt” ett vitt begrepp. Från sin patrulltjänst och arbetet inom kriminalpolisen visste han att människor kunde ha många olika skäl att bete sig konstigt utan att det för den skull rörde sig om en konspiration. Denna syn på människor räddade många UD-tjänstemän med udda intressen från misstanken att de var spioner, menar hans tidigare arbetskamrater. För andra kom avslöjandet som en chock.

– Jag levde det här livet ända fram till den 3 maj 1973 då det här med IB-affären kom på förstasidorna, säger Donald Forsberg. Sedan blev man ju satt i karantän. Gunnar fick ju lägga av. Honom tog de utomlands i ett och ett halvt år för att araberna inte skulle ta livet av honom. Jag var inte bränd utan kunde fortsätta efter att ha varit satt i karantän under ett år.

Donald Forsberg skulle bli kvar inom den svenska underrättelsetjänsten fram till och med 1990.

Kontraspionagets uppgift är alltså att med egna spioner och underrättelser försöka fånga andra makters spioner. Under kalla krigets dagar handlade det oftast om spioner från någon öststat, främst Sovjet. Tore Forsberg hade intresserat sig för Sovjetunionen, och det som han senare kom att beskriva som den ”kommunistiska galenskapen”, redan som tonåring under uppväxten i Örnsköldsvik.

Yrkesvalet kan knappast ha varit särskilt långsökt även om han drömde om att bli folkskollärare. Den drömmen grusades dock eftersom Tore Forsberg aldrig lyckades lära sig spela tramporgel.

Tore Forsberg var också mycket operaintresserad och såg tydliga paralleller med det som utspelade sig på scenen och den verklighet som hans egna kontraspioner skulle komma att verka i. Kärlek, hat, död, glädje och sorg fanns ständigt närvarande i såväl opera som den verklighet som kontraspionerna skulle ställas inför.

– Han var lika unik som människa, oerhört kompetent för att driva det yrket. Han hade alla de sinnena. Han var en pedagog av enorma mått och visade en medmänsklighet mot både vänner och fiender, säger Donald Forsberg.

En annan nära vän och medarbetare poängterar att ”Tore kunde uppmärksamma våra insatser, han visste vad en bragd var”.

Också Sune Sandström, som var Säpochef 1987 till 1989, och god vän imponerades av Tore Forsberg:

– Han var primus spionjägare, säger han och tillägger, dessutom en mycket trevlig och seriös person.

Samtidigt som vännerna beskriver honom som kreativ och entusiasmerande så kunde Tore Forsberg också uppfattas som lite besvärlig:

– Tore var orädd och hade visioner och det var inte alltid okontroversiellt i en organisation som har sina strukturer, säger Peter Waldenström, polisöverintendent och den som efterträdde Tore Forsberg som chef för kontraspionaget 1994. Han var mån om de nyrekryterade och ville också ge sina medarbetare det historiska perspektivet så att de kunde sätta in saker i sitt sammanhang.

Flera som kände honom trycker också på hans skicklighet att hitta KGB:s folk i Sverige. Spioner som hade diplomatisk immunitet och därför inte kunde dömas i en svensk domstol.

– Polisen ska lagföra medan en underrättelsetjänst ska ta reda på saker, säger Gunnar Ekberg. Tore Forsberg tog reda på vad de gjorde, grep dem och sedan utvisades cheferna.

Utvisningarna var ett kapitel för sig. Tore Forsberg gjorde en sak av att se till att de avslöjade spionerna i görligaste mån utvisades på Tjeka-dagen den 20 december. Tjekan var föregångare till det som senare skulle bli KGB och som i dag har delats upp i säkerhetstjänsten FSB och underrättelsetjänsten SVR och grundades den 20 december 1917.

För Säkerhetspolisen blev den 20 december en dag att fira. När någon hade utvisats höll man en fest där drycken delvis bestod av den mutsprit som de ryska spionerna hade gett till sina agenter, agenter som fåtts att arbete under Säpos kontroll.

– Dessutom sjöng de Sovjetunionens hymn med svensk text, säger Boris Grigorjev och sjunger ett stycke i telefonen. Jag bad Tore om den svenska texten men han glömde alltid att ge mig den.

Samtidigt som han kan skratta åt detta i dag så konstaterar Grigorjev att det inte var så populärt att de ryska agenterna utvisades på Tjeka-dagen.

– Men vad kunde vi göra! Det hör till reglerna och de måste man följa.

Förre Säpochefen Sven Åke Hjälmroth såg värdet av dessa utvisningar:

– Genom att utvisa agenterna fördärvade man till slut det mänskliga material som en underrättelsetjänst har. Och man har ju inte obegränsade resurser, särskilt inte ett litet språkområde som vårt, säger Sven Åke Hjälmroth. Man kunde inte skicka tillbaka dem hit igen. Det tog lång tid att ersätta en utbildad agent och dess handledare. Modellen var mycket framgångsrik.

Att Tore Forsberg valde att se till att några av de avslöjade spionerna utvisades just den dagen var för att visa KGB att den svenska underrättelsetjänsten kunde KGB:s historia och förstod att slå där det kändes som mest.

– Detta fick till följd att hela månaden blev förstörd till slut. Ingen ville ge Säpo ammunition att skicka hem dem. Så alla ryska aktioner ställdes i princip in när det blev december, säger Joakim von Braun som själv som 19-åring värvades till att arbeta åt Säpo 1974 sedan Tore Forsberg läst hans specialarbete om den svenska extremvänstern.

– Tore kontaktade min pappa och mamma och frågade om det gick bra och det hade de inget emot, säger han.

– Han var mera kontraspion än polis, säger von Braun. Han ville verkligen in under huden på ryssarna för att förstå hur man skulle knyta upp knuten.

Den svåra konsten att avslöja ryska spionvärvare byggde på några enkla regler. Konsten var att identifiera vilka områden som ryssarna var intresserade av och det kunde man få veta genom de egna dubbelagenterna som var ungefär ett dussin åt gången. Sedan kunde Säpo gå ut och varna de företag eller militära enheter som sysslade med dessa verksamheter om att deras anställda kunde vara i riskzonen. Särskilt lockande var teknik av olika slag, inte minst amerikansk, och de kontakter som svenskar hade med amerikaner. Detta lockade de ryska spionerna.

Sven Åke Hjälmroth minns hur spionaget mot Sverige förändrades under hans elva år som Säpåochef:

– Under den här tiden mötte vi en annan typ av aktiviteter från underrättelsetjänster som allt mer utvecklades till en kraftmätning mellan stormakterna vilket resulterade i ett ökat industrispionage. För oss blev det allt mer en fråga om förebyggande arbete där det gällde att samordna vår verksamhet med till exempel företag inom rustningsindustrin och företag med spjutspetsteknologi. Modern datateknik var särskilt intressant att komma över för att slippa lägga ned egna forskningsresurser, berättar Sven Åke Hjälmroth.

– Där medverkade Tore Forsberg i hög grad med sin kunskap och sin sociala förmåga. Han var mycket entusiastiskt, engagerad och profilerad och den som snabbt kunde få in nya rekryter i verksamheten.

De dubbelagenter som Säpo lyckades skapa kom att arbeta åt Säpo samtidigt som KGB trodde att de jobbade åt dem. En av dem var vd:n i Svensk Handel Dag Klackenberg som när han som 26-åring började arbeta på utrikesdepartementet snabbt blev kontaktad av två sovjetiska underrättelseofficerare. Klackenberg kom snart i kontakt med Tore Forsberg som värvade honom som dubbelagent.

– Någon tipsade Tore Forsberg om att jag hade en ”husryss” och förstod att den kontakten kanske skulle gå att utnyttja, säger Dag Klackenberg. Så han kontaktade mig och vi träffades, det var någon gång 1975. Tore ville att jag skulle fortsätta träffa de ryska agenterna och bli en klassisk dubbelagent och det gick jag med på.

Dag Klackenberg beskriver hur Tore Forsberg efter bara någon timme lyckades vinna hans förtroende för att utföra en uppgift som skulle komma att ta flera år.

– Det kunde ha slutat med att jag hade kunnat strunta i både Säpo och sovjetagenterna men jag litade blint på honom. Det finns ingen person som har litat så mycket på mig och som jag själv har kunnat lita så mycket på.

Och hur var det då med Stig Bergling? Dag Klackenberg säger direkt att det inte var han som satte fast Bergling:

– Men jag bidrog till hans fall, säger han. I hur hög grad jag gjorde det kan bara de som satt högre upp i systemet bedöma.

Flera hundra kontakter mellan sovjetiska värvare och potentiella svenska spioner har avbrutits eller gjorts om till dubbelagenter under Tore Forsberg. Trots utsattheten var det inte farligt att vara dubbelagent. Medan ryssarna kunde behandla sina avhoppare på vilket sätt som helst så angrep man aldrig dubbelagenterna om de hade avslöjats.

För att vända på de ryska värvningarna var Säpo tvunget att ha goda kontakter ute i samhället.

Joakim von Braun var en av Säpos kontaktytor ut mot det samhälle vars mark Tore Forsberg ville lägga örat till. Tore Forsberg förstod att där fanns ett brus av till synes oväsentlig information som rätt sammanfogad kunde bli viktig.

– Lite av min uppgift var att lysa med mitt intresse för den svenska extremvänstern, Sovjet och naturligtvis KGB och GRU. På det sättet fick många av dem som hade kontaktats av KGB kontakt med mig och sedan kunde jag lotsa över dem till Säpo, säger Joakim von Braun som i dag arbetar som säkerhetsrådgivare inom IT-branschen.

Joakim von Braun har studerat i stort sett alla KGB- och GRU-anställda som har utvisats sedan slutet på 70-talet och mitten på 90-talet. Resultat blev att Sverige låg i absolut topp när det gäller utvisningar:

– Sverige stod för 12,5 procent av alla utvisningar av ryska spioner i hela världen.
De som en gång utvisats var brända i väst för gott.

– Men siffrorna har inte alltid varit så bra. Efter det att Stig Wennerström avslöjats som storspion 1963 och fram till en utvisning av en lettisk diplomat 1982 hade ingen utvisning av någon spion skett från Sverige. Mellan 1982 och 1991 utvisades 33 och nästan 100 hindrades från att resa in. Var åttonde utvisning som gjordes i världen under den tiden gjordes från Sverige, säger von Braun.

Svenska agenter kunde anta olika skepnader. En av dem som gjort detta och som också vet hur det känns att gripas av KGB är Donald Forsberg som värvades till IB 1968. Fjorton år senare, 1982, befann han sig på det svenska fartyget ”Lindblad Polaris” på väg till S:t Petersburg med amerikanska turister ombord.

Han arbetade för den militära underrättelsetjänsten med uppgift var att vittja några ”brevlådor” och hämta hem ett antal föremål i S:t Petersburg:

– Ombord var jag känd som den sjungande kökschefen och för jag brukade sjunga i baren för de amerikanska turisterna. När vi kom fram till S:t Petersburg hade intendenten gått till chefen på Kirov-teatern och frågat om inte jag kunde få uppträda. Så jag fick komma in bakom scenen där jag fick en gitarr och sjöng två Evert Taube-melodier och en Dan Andersson för ett par hundra artister. Efteråt satt jag och pratade med några av de ryska artisterna. Det gillade inte KGB som grep mig strax utanför teatern. Sedan förhördes jag i fyra timmar av två KGB-agenter som pratade perfekt svenska. Det kunde ha gått riktigt illa.

– Men då fanns föremålen redan ombord på båten. Jag lyckades med det jag skulle men jag vet inte vad jag förde med mig hem.

Under sin sista tid på Säpo bad Tore Forsberg att få byta arbetsuppgifter.

– Jag gjorde honom då till chef för en nyinrättad grupp som jag hade skapat i staben, säger Anders Eriksson som var Säpochef 1994–2000. Det var en inspektionsgrupp som skulle göra kvalitetskontroller i verksamheten. Jag valde Tore därför att han hade en så stor bred erfarenhet. Han kunde få folk att förstå vikten av kvalitet i arbetet och att inte ta några genvägar. Det lyckades han förmedla till andra.

Anders Eriksson beskriver Tore Forsberg som uppfinningsrik och målinriktad som kunde göra det tråkigaste ämne intressant för åhörarna. Men när jag ber Anders Eriksson att ge något exempel så blir det tyst. Detaljerna är belagda med tystnadsplikt och bilden av Tore Forsberg som yrkesman får stanna vid goda omdömen. För underrättelsetjänst och kontraspionage är inget som Säpo skryter med.

– Det är 48 år kvar på hemlighållandetiden när det gäller Tores operativa verksamhet, säger Anders Eriksson.

Tore Forsberg avled den 21 augusti 2008, 75 år gammal. Ett av Tore Forsbergs eftermälen får jag av hans vän och före detta fiende Boris Grigorjev:

– Tore var liksom alla vi andra under kalla kriget en statstjänare, men han var samtidigt en ovanlig kontraspion som inte bara jagade spioner utan ville förebygga kriminalitet och brott i spionvärlden. Så vitt jag har förstått har han bidragit mycket till att rensa miljön från en sådan påverkan.

– Jag vill minnas Tore som den bästa svensk jag någonsin känt.

Clas Svahn

Dagens Nyheter 2008-10-02

http://www.dn.se/nyheter/sverige/historien-om-en-svensk-spionjagare


Forsberg – landets minst hemliga agent

12 november, 2012

Efter avslöjandet om giftdumpningarna: ”Det sved säkert i vissa rövar i systemet”

Donald Forsberg är mannen med många åsikter – och som många har åsikter om.
I decennier arbetade han i det fördolda inom underrättelsetjänsten, men det var då. På senare år har han tvärtom blivit ett välkänt ansikte i samhällsdebatten.
– Numera är jag nog den minst hemlige hemliga agenten i landet, säger han.

Visby hamn 15 februari 2010. I bassängen ligger fartyget Triton, Kustbevakningens nya stolthet som den här dagen ska namnges av myndighetens generaldirektör och landets försvarsminister.

Framför den improviserade talarstolen trängs riksdagspolitiker, kommunpampar, läns- och polisledning, militärer och kustbevakare – alla inbjudna med löften om vackra hyllningstal och en dignande lunchbuffé.

Få lägger märke till den ensamme mannen på kajen, som med händerna i jackfickorna stilla betraktar skådespelet.

Med ett yrkesliv inom den svenska underrättelsetjänsten bakom sig är gotlänningen Donald Forsberg, 64, van att se utan att synas. Van att vara maktens redskap och ta personliga risker utan några officiella erkännanden som belöning.

Att påstå att han föddes in i branschen är ingen överdrift. Han är faktiskt själv frukten av ett underrättelseuppdrag. På 40-talet återvände Donald Forsbergs far till Sverige. Han var före detta främlingslegionär och hade suttit i tyskt arbetsläger under kriget.

Den svenska militären fick upp ögonen för honom och skickade en vacker kontorist vid staben i Vaxholm att kontrollera hans bakgrund. Hon tog kontakt med honom på ett fik i Gamla stan där han brukade dricka kaffe. Och hon kunde bekräfta hans bakgrund – och blev på kuppen gravid.

”Städa upp”
– Farsgubben fick ingå i en grupp med uppgift att ”städa upp” i Sverige efter kriget. I patrullen fanns sådana som hade skäl att ogilla nazister och kommunister. Han fick helt enkelt i uppdrag att döda gamla naizister som fanns i landet, berättar Donald Forsberg, som växte upp i Fårösund utan sin far.

Under värnplikten som röjdykare 1966-67 bestämde han sig för att leta upp fadern som arbetade på Club Saltsjön, en krogbåt nedanför Dramaten i Stockholm. Snart fick han själv jobb i baren på helgerna.

Det var också där organisationen IB fick korn på honom. Efter ett par timmars samtal i en lägenhet på Östermalm hade han låtit sig värvas till kontraspionaget.

– Det var jättespännande och jag kunde bara inte tacka nej. Dessutom hade ju farsgubben rekommenderat mig, minns Donald Forsberg.

Han fick bland annat sitta på krogar där sovjetiska agenter höll till. Det gällde att notera och fotodokumentera vilka svenskar de hade kontakt med. Ett par år senare stationerades han på hemön med uppgiften att kartlägga politiska extremister med ambitionen att med våld störta den svenska demokratin. Eller som han själv uttrycker det, de som hade relation till främmande makt och som hellre såg att Sverige styrdes från Moskva eller Peking.

Rullades upp
Sedan kom IB-affären. Flera agenter fick sina identiteter röjda när skandalen om den hemliga åsiktsregistreringen rullades upp.

Donald Forsberg hörde till dem som slapp rampljuset, och kunde fortsätta arbeta inom andra delar av underrättelsetjänsten. Det handlade bland annat om att agera kurir mellan Sverige och baltstaterna, med ett jobb på ett passagerarfartyg som täckmantel.

Efter drygt två decennier i branschen slutade han 1990 när hans avdelning lades ner.

Många har åsikter om Donald Forsberg.

Många är de som kallat honom både stolle och mytoman. Kanske är det sant. De flesta av hans påståenden är ju av naturliga skäl svåra att kontrollera. Eller kan det vara så enkelt att hans berättelser bryter irriterande mycket mot belackarnas världsbild?

Kalla krigets rädslor och förberedelser för en storkonflikt i Norden är väldokumenterade, liksom främmande makters verksamhet i Sverige. Att gotlänningar och Gotland med sitt läge i Östersjön inte skulle ha berörts av det politiska spelet är orimligare än motsatsen.

Själv tar han angreppen på hans person med ro.

– Det där studsar på mig. Det ingår i min roll att få skit.

Som före detta agent borde han väl ändå hålla en låg profil, tycker en del.

Räds inte
Men det är det sista Donald Forsberg gör. Han räds inte att lägga sig i samhällsdebatten. Han skriver insändare i lokal- och rikstidningarna, syns i artiklar och tv-inslag.

Hjärtefrågorna kretsar kring säkerhets- och miljöpolitik. Han drar sig inte för att lufta sina åsikter om allt från Palmemordet och FRA:s signalspaning till räddningstjänstens beredskap på landsbygden och mobilstrålningens risker.

Han diskuterar gärna den rysktyska gasledningen och drog sig inte att JK-anmäla journalisten och författaren Jan Guillou för förtal när han kände det påkallat.

I bland tar sig engagemanget mer konstnärliga uttryck, som när han sjöng visor i lokalradion eller lade en stor sten med en dikt ingraverad på stranden vid Ryssnäs på Fårö.

Tystnadsplikten gentemot staten är livslång och när hans inlägg tangerar det forna livet inom underrättelseväsendet väljer Donald Forsberg noga vilka uppgifter han går ut med.

En sak är klar. Efter decennier av tystnad har den hemlige agenten tagit bladet från munnen.

Men hur kunde det bli så?

De senaste åren har han upplevt flera omvälvande händelser, förklarar han. För 13 år sedan blev han för första gången pappa, och livet fick en helt ny dimension. Men snart kom hans förflutna i kapp honom.

Donald Forsberg gick in i en djup depression, och fick av läkare rådet att ta itu med sina obearbetade upplevelser.

– Man går inte skadelös ur ett sådant liv. Jag var full av saker som jag aldrig fått prata med någon om. Jag fick ju aldrig någon debriefing som man får i dag, och var fullständigt på väg in i väggen, säger han.

Under ett par år reste Donald Forsberg regelbundet till Stockholm där han träffade andra före detta underrättelsemän för att prata av sig. Nu säger han sig må bra igen.

För knappt ett år sedan skapade han på nytt stora rubriker efter att ha lämnat uppgifter till ”Uppdrag granskning” om ryska giftdumpningar i svensk ekonomisk zon på 90-talet. Uppgifterna var så känsliga att underrättelsetjänsten i det längsta förnekade all kännedom om dem.

Trots riskerna för obehag valde Donald Forsberg ändå att framträda med sin identitet i tv-programmet. Avfallet på havsbotten är en tickande miljöbomb och människor måste få veta, menade han.

Sved säkert
– Ja, det sved säkert i vissa rövar i systemet, men jag har ett behov av att sjunga ut. Någon måste ju göra det! Jag har två små döttrar och de måste ha en framtid. Det här har blivit en drift för mig, och jag skulle betrakta mig själv som feg om jag inte lade mig i, säger Donald Forsberg med eftertryck.

Nu kritiserar han den stat han själv var beredd att offra livet för.

Han klagar på regeringarna Persson och Reinfeldt för att de inte försöker ta reda på vad Ryssland egentligen dumpade i Östersjön. Regeringen törs inte stöta sig med Ryssland, är hans egen förklaring.

Tillbaka till hamnen och Triton, fullastad av samhällstoppar.

Vad rörde sig i ditt huvud när du ensam på kajen betraktade ceremonin på fartyget?

– Jag tänkte att där står de med sina fina titlar och uniformer, men allt de gör är att köra ett spel för gallerierna. Ett spel där allt redan är förutbestämt.

Petra Jonsson

Helagotland.se 2010-12-18

http://www.helagotland.se/nyheter/artikel.aspx?articleid=6522201


Vi behöver fler agenter

12 november, 2012

FÖRE DETTA IB-AGENT TILL ATTACK MOT JUSTITIEMINISTER THOMAS BODSTRÖM

Under den tid då vänsterextrema revolutionärer planerade att begå högförräderi och svenska kommunister såg sina främsta politiska ledare i härskarna i Kreml, var det av största vikt för det svenska samhället att känna till alla de personer som kunde komma att utgöra en fara för demokratin och vårt nationella oberoende.

Det gällde att snabbt kunna ta loven av varje rörelse som de facto påbörjade ett arbete för att förändra det svenska statsskicket i riktning mot diktatur under inflytande av en främmande makt. Man kan och ska naturligtvis i samhället diskutera huruvida denna risk föreligger, men om man finner att en viss risk finns måste staten ha ett instrument för att utföra detta uppdrag. I normala fall ska detta naturligtvis vara Säpo.
  Trots att man från politikernas sida naturligtvis fruktade revolutionära och/eller landssvikande kommunister, vågade man inte ta en öppen debatt mot dem. Man vågade inte stå för Säpos kontroller, utan förbjöd polisen att ägna sig åt vad som påstods vara ”åsiktsregistrering”. Därmed trodde den allmänna opinionen att registreringen av kommunister stoppats.
  Istället påbörjades en helt dold verksamhet som innebar att tiotusentals kommunister kom att registreras av den då ytterst hemliga organisationen IB. Särskilda kommunregister kom att inrättas och på sina håll bedrev IB en aktiv kamp mot kommunisterna tillsammans med socialdemokraterna, där man utnyttjade hemlig information man samlat in. Man avslöjade vilka som utbildats i öststaterna och läckte information om privata förhållanden.
  Jag tyckte denna verksamhet var helt riktig och att vi inom IB gjorde rätt. Sverige behövde ha koll på landsförrädarna och revolutionärerna. Att stoppa individer som man vet vill skada andra kan inte vara fel! Att förhindra att Sverige råkade illa ut var aldrig en dålig sak.  

Under många år har de flesta av världens underrättelsetjänster satsat enorma resurser på olika slag av tekniska inhämtningsmetoder. Det har rört sig om signalspaning, spaning från satelliter, telefonavlyssning och buggning, och en mängd andra metoder. Nu börjar man dra öronen åt sig då man kunnat konstatera att man inte får svar på tillräckligt många av sina frågor. Särskilt förhållandet mellan insamlad information med mycket hög kvalitet och de stora kostnader som det tekniska insamlandet medför, gör att dessa metoder ifrågasätts.
  Framför allt har öststaternas sönderfall, krigen i Irak, det forna Jugoslavien och Afghanistan samt terrorismen föranlett att många andra länder i allt högre grad inser att tonvikten ska ligga på agenter. En väl placerad agent har nämligen möjlighet att berätta exempelvis vad Saddam Hussein eller ledningen för al-Qaida har för intentioner och hemliga planer. Det behövs en ”agent in place”.

  Även idag riktas svåra hot mot vårt samhälle. Islamistiska terrorister är den mest uppenbara och aktuella faran, men det finns även andra viktiga samhällsproblem som kräver mer eller mindre hårda tag. Vi måste försvara oss hårt och resolut. Men tyvärr gör justitieminister Bodström och den socialdemokratiska regeringen de mest allvarliga misstag man kan tänka sig.
  Istället för att gå på de som utgör problemet och leta efter denna typ av individer, ska man börja registrera och snoka runt varenda person i Sverige. Det är dumt och dyrt. Dessutom kommer man att missa målet och mängder av oskyldiga kommer istället att råka illa ut. Så går det när historielösa amatörer själva ska leka polis.
  De monstruösa dataregister som nu ska byggas upp kommer aldrig att kunna bli det skarpa verktyg man tror. Förutom att man slösar bort mängder av ekonomiska och personella resurser kommer tabbarna att bli alltför många och missarna legio.

  I och med att informationsmängderna blir så gigantiskt stora kommer för många fel att uppstå och de kommer att bli så många att kvaliteten blir så dålig att all information måste dubbelkollas innan den används i de individuella fallen. Därmed försvinner snabbheten och dynamiken från systemet och det kan inte användas för att hitta tidigare okända eller dolda relationer mellan konspirerande terrorister.
  Dessutom är insamlingssystemen alltför lätta att manipulera. Telefoner införskaffas av bulvaner och lånas från bekanta eller sympatisörer. Samtalen sker inte direkt mellan två aktörer utan en person med ett färdigt manus ringer till en annan person som sedan lämnar budskapet vidare till den riktiga mottagaren. Detta kan ske i flera led med flera personer innan och efter telefonsamtalen och/eller med flera telefonsamtal inblandade. Varför tror ni att bin Ladens röst inte längre blir inspelad? Istället för nyckelord som bomber och granater använder man orden meloner och apelsiner, eller DVD-skivor och USB-minnen, eller antal flaskor med läsk och mineralvatten. Kodord är ett gammalt välkänt trick som rätt skött är 100 procent omöjligt att knäcka. Meddelanden kan krypteras och/eller delas upp i flera stycken som skickas olika vägar.
  Eller så kan man använda så kallad steganografi och gömma den krypterade informationen inne i bilder, musikstycken, textdokument eller till och med inne i dataprogrammens körbara kod. Information kan också gömmas i själva datatrafiken, där informationsbitar kan gömmas inne i trafikpaketens styrinformation. Ovanpå detta kan man förvirra motståndaren genom att använda olika slags metoder i ett slumpmässigt schema. Och sedan tror Bodström och andra drömmare att någon ska kunna hitta dessa enstaka gömda meddelanden som dolts bland hundratusentals samtal och meddelanden. Detta är en utopi!

  Det är ju så att all datatrafik är uppdelad i ett antal lika stora så kallade paket. För att varje paket ska komma fram till samma ställe och fogas samman i rätt följd har varje datapaket en så kallad header där en mängd styrinformation anges. I denna header finns det utrymme för ganska mycket information, ungefär som på en blankett med olika rutor för olika slags information. Många gånger är en rad av dessa rutor tomma. Där kan man stoppa in information i utrymmen som dataprogrammen normalt inte letar igenom. Ett specialprogram som enbart letar efter information i en vanligtvis tom ruta, låt oss säga ruta 14, kan kanske plocka ut åtta tecken per informationspaket – och ju mer trafik som skickas ju fler och längre meddelanden kan döljas.

Sverige måste satsa mer på användandet av mänskliga källor.
De stora avlyssnings- och lagringssystemen för teletrafik måste stoppas.

Donald Forsberg,
IB-agent åren 1968–1973

ZENDRY SVÄRDKRONA

Aftonbladet 2006-08-18

http://www.aftonbladet.se/debatt/article10938838.ab


På Club Saltsjön häckade spionerna

13 oktober, 2012

Det var full rulle på ångaren Saltsjön på 60-talet. Hon låg förtöjd vid Strandvägen i Stockholm som nattklubb. Konstnärer, knarkhandlare, skådespelare, diversekändisar och diplomater. Alla vimlade ombord.

Enligt vissa källor drevs stället av revyartisten Gunnar Ahl. Enligt andra var det Janne Halldoffs bror Bosse. Rollerna i delar av verksamheten är dock oklara.

Mannen som skötte ångpannan hette Harry Forsberg. Han var före detta främlingslegionär.

När Harry hade kommit hem från legionen på 40-talet fick militären ögonen på honom. De ville ha honom till specialjobb av hemlig natur. Men för att testa om hans story var äkta skickade de ut en kalaspingla som var skrivare på staben i Vaxholm. Hon väntade på ett fik i Gamla stan där han brukade dricka kaffe.

Jodå, Harrys story stämde. Han fick uppdrag. Dessutom gjorde han kalaspinglan gravid. Men gamla legionärer byter inte blöjor, så sonen Donald växte upp med sin mamma:

– 1967 då jag gjorde min värnplikt som röjdykare bestämde jag mig för att söka reda på farsgubben som jag bara hört talas om. Jag hittade honom på en gammal ångbåt vid Dramaten. Club Saltsjön var en plats där folk som sökte lite skoj på nattkvisten kunde roa sig. Där fanns allt att tillgå…

Donald fick jobb i baren på helgerna. En kväll bad Harry honom att gå till en adress på Östermalm. Någon av figurerna han träffat ombord ville tala med honom. Donald gick dit, och ett par timmar senare var han enrollerad i den hemliga spionorganisationen IB.

Ett av hans första uppdrag blev att sitta på restaurang Tennstopet och kolla vilka journalister som blev bjudna på gratisöl av folk från sovjetiska ambassaden.

– Club Saltsjön var också en spioncentral. Det var klackarna i taket natten igenom. Men gästerna visste inte att det var ett vattenhål arrangerat av den svenska underättelsetjänstens avdelning för särskilda åtgärder. Om det kom rätt diplomater ringdes det in horor till de fyra avlyssnade hytterna bak i båten. Jag fick hela tiden instruktioner om att inte snacka, vad jag än såg. Jag tror att det var uppgjort så att polisen inte skulle bry sig om stället. Det som pågick där skötte militären.

Men alla på Club Saltsjön kände inte till spioneriet.

Sångaren Bernt Staaf bodde på båten ett tag, mot att han städade. Cornelis Vreeswijk, Monica Zetterlund, Tommy Berggren och andra stjärnor fanns bland gästerna. Tomas Bolme gick där regelbundet:

– Det var där Stefan Böhm och Roffe Skoglund sa åt mig att ”Du kan inte spela teater”, så jag sökte till scenskolan, fast jag levt på det sedan jag var 14. Jag minns att Tollie Zellman var där också. En fantastisk kvinna. Det var hon som sa ”Nä, något fnask har jag inte varit, men jag har varit generös…”. Hennes son kallades Fula Gubben. Club Saltsjön var ett väldigt bra raggställe…

På Club Saltsjön satt inte bara spioner och artister. Där häckade också en av de gamla Klarabohemerna. Donald Forsberg minns honom väl:

– Han kallades intellektuelle Johan, diktade och var känd för att ha bott i en sandlåda. Han hade varit kompis med Ferlin och sov ofta ombord. Han dog plötsligt nyårsnatten 1967. Men vi tyckte inte att festen skulle avbrytas, så vi lade honom på ett bord och ställde dit en öl, av respekt på något vis.

I går eftermiddag talade jag med Tom Smith som är maskinist på Saltsjön idag. Han sa att han hade hört om avlyssningen ombord, och att det satt folk i en lägenhet på Strandvägen och lyssnade. Men att öppna nattklubb igen tror han inte på.

– Det är för mycket regler numera. Det var enklare på 60-talet, och roligare.

Donald Forsberg torskade inte när IB avslöjades. Han jobbade där, och i liknande organisationer fram till 1994. Nu tar han det lugnt på Gotland.

Sens moral: i politik och nöjesliv är allting föränderligt, bara gamla ångbåtar består.

Robert Aschberg

Aftonbladet 2007-01-13

http://www.aftonbladet.se/nyheter/kolumnister/robertaschberg/article474695.ab


Det för mig ytterst intressanta mysteriet JAG – En bok om Peder Sjögren – av Peter Ejewall (1993, s. 65-66)

13 oktober, 2012

Sommaren 1980 läser Ulf Palme Svarta palmkronor som följetong i radio. Bokvalet är skådespelarens eget. Av Carl Magnus von Seth på distriktet i Malmö får jag uppdraget att att göra ett introduktionsprogram. Min presentation av författarskapet varvas med von Seth och Carl-Olof Lång som berättar om sina möten med Peder Sjögren. Själv bidrar han med ett stycke ur en äldre inspelning, ungdomsminnet från tjugotalet, Råttorna i Paris.

Författaren Tage Aurells dotter Lisa ringer efteråt till Carl-Olof och är mycket belåten. Vi får ytterligare en lyssnarreaktion. En viss Herr N låter meddela att han har en bekant som varit med om händelserna i Svarta palmkronor. Från mitt tornrum på Möllevångsgatan ringer jag upp Herr N:s nummer i Stockholm. Jodå, det stämmer bra. Den aktuelle personen är en före detta sjöman och främlingslegionär. På min fråga om N tror att jag törs kontakta mannen svarar han att det säkert går bra. Säg bara att inte att du fått veta hans namn via mig och ta det försiktigt. Lycka till.

Det innebär alltid en prövning att närma sig nya intervjuoffer. Trots att jag i sökandet efter upplysningar om Peder Sjögren ständigt varit i kontakt med främmande människor är det lika nervöst varje gång. Blandningen av gåpåaranda och ödmjukhet måste vara välavvägd för att kontakt skall uppstå och därmed – förhoppningsvis – nytt källmaterial meddelas mig.

Min förmedlare herr N lät påskina att den jag önskade träffa var en riktig tuffing. Hans nävar, hårda som trä, hade gått våldsamt fram med misshagliga människor förr. Här gällde det att se upp menade N.

En person med norrländsk accent svarade i andra änden efter några signaler. Visst var jag välkommen på besök, all right, inga problem. Nyss hade tidningen Se varit där och gjort reportage.

Det är alltjämt en kraftkarl som tar emot, långt grått hår, stubbad mustach under en skarpt skuren näsa, röd snusäsduk om halsen och iförd blåjeans. Jag slår på bandspelaren. Tiden som flodpolis i Shanghai, fångenskapen hos tyskarna under andra världskriget och hungermarschen från Stalag 8 A hoppar vi över. Likaså livet bland klarabohemerna i Stockholm. Vi går istället direkt till sjöåren och hur det var att gå på bommen.

Vild-svensken, som han kallades, hade tillsamman med sina skeppskamrater Krokodilen och Karlskrona-Chaplin anlänt till Grao våren 1936 sedan de alla hade fått sparken i en dansk båt. Staden beboddes redan då av ett beryktat gäng sjögrabbar som höll till nere i hamnen där tankvagnarna med vin lossades. På min fråga om han känner igen sig i romanen svarar han att ”Sjögren har fått fram typerna väldigt bra i Svarta palmkronor. Det är vårt beteende han har fångat. Själva atmosfären i boken är äkta. Vi levde bara för vinet och tog dagen som den kom.”

Särskilt en händelse har etsat sig fast hos Vild-svensken: mötet med en landsman i Grao som inte var sjöman. Ett faktum värt att notera eftersom sjöfolket höll ihop och släppte som regel inte in några andra i sin krets. (Undantaget var Långfarts-Charlie vars enda tid till sjöss var då han stuvat sig ned till Grao.) Främlingen gick omkring med en pappersbunt i fickan, ett ”manuskript”, som han sa. Min sagesman minns episoden väl eftersom han aldrig tidigare hört det främmande ordet. Av manuskriptet ska bli en bok som jag skriver på, en bok om er, säger han. – En bok om oss! Det är väl för fan ingenting att skriva om, replikerar Vild-svensken…


Fyra fäder men en far (Harrys morfars morfars farmors far)

13 oktober, 2012

Året är 1766. I byn Nordbäck följer grannar och vänner Margareta Pärsdotter till gravens vila på Gagnefs kyrkogård. Bakom kistan går också Margaretas sex barn. Maken är sedan länge avliden. Vi de kyrkliga pålysningarna konstaterar prästen att Margareta Pärsdotter fört ”en stilla och saktmodig wandel”.

Men stämmer det verkligen? På Släktforskarnas hus i Leksand, där allt landets kyrkobokföringsmaterial finns samlat, finns också Gagnefs födelsebok för den aktuella tiden. Och födelseboken berättar att fyra av Margaretas barn haft fyra olika namngivna fäder: Johan Buredel, Hans Åtting, Hans Persson och Hans Bröms. Hur går det här ihop, med ”en stilla och saktmodig wandel”?

Förklaringen får vi om vi följer upp en uppgift i Gagnefs vigselbok från 1707. Där berättas det att Margareta Pärsdotter den 7 maj gifte sig med ”Johan Buredel, född i Naijdendorf i Saxen; en af de saxiske krigsfångar, som blef fångat 1706 vid Fraustad i Påland”. Hur kom han till Gagnef? Och hur länge var han gift med Margareta Pärsdotter?

På våren 1706 vann den svenska armén under ledning av Rehnsköld en lysande seger över den sachsiska armén vid Fraustadt. Några månader senare stod Karl XII själv segerrik vid den ryska gränsen. Till Sverige fördes från dessa strider inte mindre än 6.344 sachsare och polacker som krigsfångar. Av dessa hamnade drygt 300 i Falun.

Karl XII hade vid samma tid beslutat att de sachsiska krigsfångar, som bekände sig till den evangeliska läran och trolovades eller gifte sig med svenskor skulle friges och bli svenska medborgare och sedan underhålla sig själva. I och med att de avlagt en medborgared slapp de också risken att bli utväxlade. Hur Johan och Margareta träffade varandra är okänt men våren 1707 gifte de sig och slog sig ner i Margaretas föräldrahem i Gagnef. Året därpå föds deras första barn och följdriktigt står som fader antecknat Johan Buredel. I Gagnef försvenskades senare den tyske soldatens namn.

Av Johan blev det Hans och Buredel försvann och ersattes med Persson. Svärfadern hette ju Per. Nere på kontinenten fortsatte kriget. 1708 började Karl XII marschen österut mot det ofantligt stora ryska väldet.

I juni 1709 stod slaget vid Poltava, där den svenska armén förlorade mer än 9.500 man. Dalregementet utplånades helt. I juli samma år når en depesch från Svartahavsområdet Stockholm. Kungens beslut är entydigt: En ”rekrytering af alla nummer vid Dalregementet” skall omgående göras.

Det visade sig då att Åttings rote i Gröntuf hade svårt att hemma i byn få tag i någon lämplig soldat. Men i Nordbäck fanns ju Hans Persson, den tyske soldaten från Naijdendorf. Vid generealmönstringen den 12 mars 1710 blir Hans soldaten nr 64 Åtting vid Gagnefs kompani. I december samma år föds makarnas nästa barn, tvillingar.

I födelseboken står antecknat som fader ”Hans Åtting tvenne döttrar”. Men då befinner sig Hans Persson Åtting i Stockholm, dit det andra Dalregementet beordrats.

Först i juli året därpå får Hans Persson se sina tvillingar. I juni 1712 bröt Dalregementet åter upp och nu för avmarsch till Stralsund, den sista basstationen i det svenska östersjöväldet. I december segrade Dalregementet över danskarna vid Gadebusch men året därpå tvingades Stenbock att kapitulera med den svenska hären vid Tönningen.

Av Dalregementets 1.160 soldater och officerare återstod endast 145 man. De sjuka, sårade och döda lämnades kvar i Tönningen. Bland de sårade fanns även Hans Persson Åtting.

Hösten 1715 kommer Hans Persson hem till fru och barnen i Nordbäck. Några månader senare var det dags att sätta upp det tredje Dalregementet. Nu fick Hans Persson gå in i hemmaroten nr 61 Klipp. Under Karl XIIs eget befäl angrep i slutet av juni Fredrikshalls fästning i Norge. Staden intogs men inte fästningen.

När så arméns underhållsbataljon blev utslagen, drogs den svenska armén tillbaka och i januari 1717 fick Dalregementet återvända hem till sina rotar. På hösten samma år föddes makarnas tredje barn och nu heter Hans Persson. Ny uppbrottsorder för Dalregementet kom hösten 1718 för ett avgörande anfall mot Norge. Hans Persson hade nu avancerat till korpral och blev nr 49 Bröms vid Gagnefs kompani.

Innan regementet dock kom fram till huvudarmén, som belägrade Fredrikstens fästning, nåddes soldaterna av budet om kungens död. Regementet vände om och vid jultiden var soldaterna åter hemma i Dalarna. År 1720 föddes så makarnas fjärde barn och som fader står nu antecknat Hans Bröms.

År 1721, sedan Dalregementet deltagit vid kustbevakningen i Gävletrakten, slöts så fred och Dalregementet hemförlovades ”efter 21 års nästan oavbruten tjänstgöring i fält”. Vid mönstringen står om Hans Persson Bröms antecknat: ”Karlen är sjuk i landet”.

Åtta år senare avled Johan Buredel alias Hans Åtting alias Hans Persson alias Hans Bröms i lunginflammation. Soldatänkan Margareta Pärsdotter avled 37 år senare sedan hon fört ”en stilla och saktmodig wandel”.

(Publicerad av SUNE GARMO i Dalademokraten 1998-01-08)


%d bloggare gillar detta: